Sjömanshus: Skillnad mellan sidversioner

Från fyrwiki
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Ingen redigeringssammanfattning
Ingen redigeringssammanfattning
 
(3 mellanliggande sidversioner av samma användare visas inte)
Rad 1: Rad 1:
[[Fil:Symbol Person.jpg|left|border|65 px]]
'''Sjömanshus''', statens sätt att organisera '''[[sjöman|sjöfolk]]''' för att vara säker på att de betalar sin '''skatt''' samt för att bevaka deras rättigheter och skyldigheter 
 
 
[[Fil:SweFlag.jpg|65px|border|länk=svenskt fyrväsende]]
[[Fil:Symbol Person.jpg|45 px|border|länk=personal]]
[[Fil:Kompassros ritad.jpg|45 px|border|länk=navigation]]
[[Fil:Historik.jpg|52 px|border|länk=historik]]
[[Fil:Livet.jpg|41px|border|länk=livet]]


'''Sjömanshus''', statens sätt att organisera sjöfolk för att bevaka deras rättigheter och skyldigheter samt att säkerställa att de betalar skatt.


== Lagar om sjömän ==
== Lagar om sjömän ==

Nuvarande version från 5 oktober 2018 kl. 16.11

Sjömanshus, statens sätt att organisera sjöfolk för att vara säker på att de betalar sin skatt samt för att bevaka deras rättigheter och skyldigheter


SweFlag.jpg Symbol Person.jpg Kompassros ritad.jpg Historik.jpg Livet.jpg


Lagar om sjömän

I sjölagen från 1667 beskrevs sjömännens arbetsvillkor och tjänsteavtal. Det gjordes för första gången i svensk historia och närmare bestämt i skeppsmannabalken. Här fanns bestämmelser om sjömännens rättigheter och skyldigheter, om förmåner för de skötsamma och om bestraffningar för de som inte skötte sig.

Besättningen skulle vara svensk. Enligt en lag från 1680: ”På svenska handelsfartyg får inga utländska skeppare eller sjömän brukas, utan infödda svenskar, så länge några sådana finnes”.

Innan ett fartyg fick segla till utländsk hamn var en av skepparens uppgifter, att för Magistraten redovisa namnen på medlemmarna i besättningen. Han skulle också svära på att ombord följa rikets lag.

Magistraten var den myndighet som förr hade hand om rättsskipningen i riket. Den bestod av stadens borgmästare och rådmän. Ett av borgerskapets privilegier vid denna tid var att vara redare. Därför kom Magistraten att få i uppdrag att även bevaka sjöfolkets väl och ve.

Bakgrunden till att redovisa besättningen var den att sjöfolk rymde. Löner och övriga villkor var bättre på utländska fartyg än på de svenska. Det var därför frestande för svenska sjömän att rymma. De rymde från fartygen både när de befann sig utomlands och i svenska hamnar.

I avsikt att komma till rätta med rymningarna skulle besättningen registreras både vid utresan och vid hemkomsten enligt ett reglemente från 1735.

Sjömanshusen bildas och upplöses

För att ytterligare skärpa kontrollen över sjöfolk beslutade Konungen år 1748 om det så kallade ”Kofferdireglementet”. I detta fastställdes att ett ”sjömanshus” skulle finnas i Sverige enligt utländsk förebild.

Arbetet vid sjömanshuset skulle ledas av en direktion bestående av representanter för redare och befälhavare. En ”Waterschout” eller ”Sjömanshusombudsman” skulle svara för att arbetet blev korrekt utfört.

Kommerskollegium fick det övergripande ansvaret för sjömanshuset, och det skulle placeras i Stockholm. Några år senare upprättades sjömanshus i flera stapelstäder.

En annan av sjömanshusets uppgifter blev att ge understöd till sjömän som blev skadade i tjänsten eller som av hälsoskäl inte längre kunde arbeta. Senare utökades uppdraget till att omfatta sjöfolkets behövande änkor och barn. Understödet skulle finansieras genom en avgift som togs ut från redare och sjömän.

För att kunna fullgöra sina uppgifter blev sjömanshuset ålagt att föra ett register över sjöfolk.

Sjömanshuset hade också ett disciplinärt ansvar. De som rymde eller på annat sätt misskötte sig skulle straffas.

Ombord var det skepparens ansvar att förhindra rymningar. I en kungörelse från 1778 meddelades det om höjda böter för ”skeppare som lämnar sjöfolk tillfälle att rymma”.

I ett kungligt brev från 1864 ålades Kommerskollegium att se till att sjömanshus inrättades i alla stapelstäder som saknade ett sådant. Som mest kom antalet sjömanshus att vara 47 stycken.

1870 kom ”Reglemente för Sjömanshusen i riket”. Det ersatte Kofferdireglementet från 1748. Sjömanshusets ändamål anges nu vara att samla och meddela upplysningar om allt inhemskt sjöfolk och alla för handel avsedda fartyg (över en viss storlek), samt att hålla förteckning över dessa sjöfolk och fartyg som varje år används, samt att i övrigt ägna eftersyn åt sjömännen, samt att bereda understöd åt behövande sjöfolk och deras änkor.

I en kungörelse från 1911 togs kopplingen till stapelstäderna bort. Det var från och med nu Konungen som bestämde var det skulle finnas ett sjömanshus.

1939 organiserades verksamheten om. De inbundna böckerna ersattes av lösa registerkort för sjömännen. Samtidigt lades 17 mindre sjömanshus ner.

1961 förstatligades verksamheten. Sjömansförmedlingarna och sjömanshusen slogs samman. Arbetsuppgifterna överfördes på dels AMS (Arbetsmarknadsstyrelsen) och dels Sjöfartsverket (SjöV) i Norrköping. Handläggning av disciplinärenden överfördes till sjömansnämnder som arbetade lokalt. Sjömanshusens tillgångar överfördes till stiftelser.

1979 minskades antalet separata sjömansförmedlingar till 7.

1984 lades sjömansregistret över på data och överfördes till Sjöfartsverket. På befälhavare och rederi överfördes helt att granska sjöfolkets handlingar, fylla i sjöfartsboken och rapportera till sjömansregistret.

1995 upphörde de sista sjömansförmedlingarna. Verksamheten togs helt över av AMS och Sjöfartsverket.


Jfr sjöman, personal, Sjöfartsverket, riksdaler, straff