Medeltida fyrar

Från fyrwiki
Version från den 29 augusti 2014 kl. 10.37 av Leif.elsby (diskussion | bidrag)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Fotogenlamp ritad.jpg
Figur Leif Elsby
Kompassros ritad.jpg
Figur Leif Elsby
Figur Leif Elsby

Medeltida fyrar fram till 1721

Medeltid

Sverige1200.jpg
Sverige1523.jpg
Sverige1617.jpg
Sverige1645.jpg
Sverige1648.jpg

I och med kollapsen av det Västromerska riket år 478 AD börjar den epok vi kallar medeltid. Den präglades av oro, folkvandringar och krig. Handel och sjöfart inskränktes till att bli lokal. Allt byggande av nya fyrar upphörde och de som fanns lät man förfalla.

På 500-talet hade Bysans, det Östromerska riket vid Medelhavet, sin storhetstid med störst utbredning år 565 AD. På 600-talet upprättade Araberna sitt välde. Det hade sin höjdpunkt runt år 750. Det omfattade då östra, södra och västra delen av Medelhavet.

I norr började Nordborna att idka handel men också barbariska plundringar. De blodiga vikingatågen upphörde år 1066 då Harald Hårdråde stupade.


Hansatiden 1100-talet - mitten 1500-talet

På 1100-talet började lag och ordning att åter kunna upprätthållas. Handeln i den då kända världen började att få ett nytt uppsving. Sjöfarten kom igång. I norra Europa bildade köpmän från Köln en hansa med köpmännen i London. En hansa är ett handelsförbund där olika köpmän skyddar sina egna och sina gemensamma intressen. Syftet är att skapa handelsbaser och monopol.

Efter hand anslöt sig flera städer till Hansan. Samtidigt uppstod liknande sammanslutningar på andra håll i Östersjöområdet med t.ex. Lübeck, Danzig och Visby som centra. Hansan växte sig stark och hade sin storhetstid på 1300-talet. Den omfattade då nära 100 hansastäder med Lübeck som den ledande. Hansan hade faktorier på främmande mark, t.ex. Brygge, London, Bergen och Novgorod. De tjänade som kolonier styrda av tyska köpmän. Även militärt behärskade Hansan Nordsjön och Östersjön. Denna tingens ordning rådde fram till mitten av 1500-talet. Runt Nordsjön och södra Östersjön började ett antal fyrar att byggas.

1202, cirka, anlades under den danske kungen Waldemar II fyrplatsen på Falsterbo, troligen Nordens första fyr, som svar på att Hansan i Lübeck hade rest krav på detta. Fyringen sköttes av dominikanermunkar från den katolska kyrkan. Lotsningen skedde också med hjälp av munkar. Fyringen på Falsterbo upphörde 1223.

1361 utsattes Gotland av en dansk invasion ledd av Valdemar Atterdag. En lång period av krigiska förvecklingar följde i östersjöområdet. Handeln stördes och behovet av fyrar var litet.

I slutet av 1300-talet erövrades Gotland av vitaliebröderna från Mecklemburg. De gjorde ön till bas för sjöröveri.

Ungefär samtidigt som Hansan dominerade handeln i norra Europa så behärskades handeln runt hela Medelhavet av de mäktiga republikerna Venedig och Genua. De hade sin storhetstid cirka 1200-1600 resp. 1200-1400 AD. Hansans handelsnät var hopkopplat med Venedigs och Genuas, både genom landsvägstransporter via centrala Europa och genom sjövägen via Gibraltar. Den sjöväga mötesplatsen blev i första hand Flandern (ungefär nuvarande Nederländerna- Belgien).

I och med handelns uppblomstring på 1100-talet började man åter att bygga fyrar. Som fyrljus användes fortfarande vedeldar i de större fyrarna och i de mindre hade man talgljus i en lykta.

Några exempel på tidiga fyrar och ungefärliga årtal:

1100-talet

  • 1130 Genua, i nuvarande Italien
  • 1157 Melora, i nuvarande Italien
  • 1163 Livorno, i nuvarande Italien
  • 1190 Youghol, i nuvarande Irland
  • 1190 Messina på Sicilien, i nuvarande Italien, nytt torn

1200-talet

  • 1202 Falsterbo, i nuvarande Sverige
  • 1220 Travemünde, i nuvarande Tyskland 1245 Hooks Head, i nuvarande Irland 1261 Winchelsea, i nuvarande England
  • 1266 Lieps, i nuvarande Tyskland
  • 1277 Yarmouth, i nuvarande England 1280 Breille, i nuvarande Nederländerna
  • 1284 Niuwport, i nuvarande Nederländerna

1300-talet

  • 1300-talet Hunstanton, i nuvarande England
  • 1300-talet Arundel, i nuvarande Frankrike
  • 1306 Hiddensee, i nuvarande Tyskland
  • 1312 Venedig, i nuvarande Italien
  • 1314 St Catherine, i nuvarande England
  • 1348 Warnemünde, i nuvarande Tyskland
  • 1364 Harfleur, i nuvarande Frankrike
  • 1366 Ostende, i nuvarande Belgien
  • 1366 Blankenberg, i nuvarande Belgien
  • 1366 Dunkirk, i nuvarande Frankrike
  • 1370 Westkapelle, i nuvarande Nederländerna
  • 1389 Dieppe, i nuvarande Frankrike

1400-talet

  • 1400-talet St Michaels, i nuvarande England
  • 1400 Cordouan, i nuvarande Frankrike
  • 1427 Spurn Point, i nuvarande England
  • 1440 Goerre, i nuvarande Nederländerna
  • 1440 Heyst, i nuvarande Nederländerna
  • 1445 La Rochelle, i nuvarande Frankrike
  • 1462 Terschelleingen, i nuvarande Nederländerna
  • 1462 Huisduinen, i nuvarande Nederländerna
  • 1462 Texel, i nuvarande Nederländerna
  • 1462 Vlieland, i nuvarande Nederländerna
  • 1482 Hela, i nuvarande Polen
  • 1482 Weichselmünde, i nuvarande Nederländerna

1500-talet

  • 1526 Pillau, i nuvarande Polen
  • 1527 Dagerort, i nuvarande Estland
  • 1531 Schwenningen, i nuvarande Nederländerna
  • 1532 Gollenberg, i nuvarande Tyskland
  • 1536 North Shields, i nuvarande England
  • 1536 Riga, i nuvarande Lettland
  • 1540 Newcastle, i nuvarande England
  • 1540 Le Havre, i nuvarande Frankrike
  • 1550 Tynemouth, i nuvarande England
  • 1550 Ter Heide, i nuvarande Nederländerna
  • 1550 Petten, i nuvarande Nederländerna
  • 1552 Leith, i nuvarande England
  • 1560 Dragör, i nuvarande Danmark
  • 1561 Skagen, i nuvarande Danmark
  • 1561 Anholt, i nuvarande Danmark
  • 1563 Kullen, i nuvarande Sverige
  • 1566 Aberdeen, i nuvarande England
  • 1500-talet Bell Rock, i nuvarande England
  • 1593 Brandaris, i nuvarande Nederländerna

Förutom fyrar användes dagtid andra fasta sjömärken såsom kyrktorn, båkar och kummel, stångmärken samt flytande markeringar i form av tidiga prickar. Under 1200- och 1300 talet fick Flandern sådana genom försorg av lokala sjömän och fiskare. Lotsar hjälpte fartygen över besvärliga vatten.

Hansan krävde en säkrare navigering för sina fartyg. Även den södra delen av Östersjön blev försedd med några fyrar. Till Västeuropas marknader fraktade hansakoggarna fisk och spannmål, timmer och järn, pälsverk och bärnsten. De återvände med ylletyger och salt, kryddor och vin.

Fartygen var små. För navigatorisk ledning fick man förlita sig till lots, om sådan fanns, annars till egna seglingsbeskrivningar, så kallad me-bok. Sjökort fanns ännu inte. Förlusterna av fartyg var stora.

Det som skulle bli Sverige höll på den tiden på att bildas.


Handeln med Fjärran Östern

Jakobsstav. Figur Leif Elsby
Astrolabium. Figur Leif Elsby
Kompassros. Figur Leif Elsby

På 1200-talet inleddes genom Venedig en livlig handel via arabvärlden mellan Europa och Fjärran Östern, särskilt Kryddöarna och Kina. Från dessa områden infördes viktiga nyheter som kompass, arabiska siffror, papper, krut m.m.

1271 startade venetianaren Marco Polo (1255-1325) en resa till Kina och återvände 1295. Tre år senare blev han tillfångatagen under ett krig mellan Venedig och Genua. Under några år i genuesiskt fängelse skrevs hans reseskildring "Beskrivning över världen". Den väckte stort uppseende genom sin beskrivning av en främmande kultur, enorma rikedomar av guld, rubiner, siden, parfymer och kryddor. Européerna lät sig hänryckas av Österns skatter. Detta blev en pådrivande faktor i de senare upptäcktsfärderna.

Hela denna fjärrhandel åstadkom under medeltiden en kommersiell revolution i Europa. Det feodala bondesamhället med naturahushållning ersattes så småningom av det marknadsekonomiska penninghushållet med allt mer långväga förbindelser för handeln.

Under 1400-talet blev Europas handel med både Orienten och Afrika mycket kostsam. Turkarna behärskade handelsvägarna och tog ut höga tullar. Venedig och Genua hade monopol på handeln med kryddor. Samtidigt hade de mindre rika folken i Västeuropa skaffat sig sjödugliga skepp och sjövana. Tillgång till navigationsinstrument som kompass och solhöjdsmätare (astrolabium och jakobsstav) gjorde det nu möjligt att korsa vida vatten. Man kunde nu segla efter en kurs och bestämma sin latitud (nord-sydligt läge) men longituden (väst-ostligt läge) var vansklig att bestämma i brist på pålitlig tidmätning. Kronometrarna kom först på slutet av 1700-talet, då ankargången för klockor uppfanns.

De stora upptäcktsresorna

Under slutet av 1400-talet och under första hälften av 1500-talet skedde de stora upptäcktsresorna. Samtidigt tappade Hansan, Genua och Venedig sin betydelse. 1419-1460 skickade prins Henrik av Portugal ut fartygsexpeditioner som sökte sig allt längre ner längs den afrikanska västkusten. 1488 rundade Bartholomen Diaz Godahoppsudden. 1498 nådde Vasco da Gama Indien. Utsänd från Spanien nådde 1492 Columbus Västindien i sitt sökande att åt väster finna sjövägen till Indien. Columbus levde resten av sitt liv i tron att det verkligen var Indien han fann, vilket vi nu vet var en illusion och en veritabel felnavigering. 1522 gjordes den första världsomseglingen, ledd av Magellan. Med upptäcktsresorna kom krigsgods av ädla metaller och potatis, tobak och syfilis till Europa. Av de ädla metallerna kunde man prägla mynt.

Vid slutet av medeltiden bildades så kallade nationalstater i Europa, nämligen Frankrike, England, Spanien, Danmark, Sverige, Ryssland och Polen. De kännetecknades av en stark furstemakt. En förutsättning för detta var bland annat övergången till penninghushållning. Detta skapade en borgarklass. Hos dem fann kungarna stöd mot feodalfurstarna och kyrkans stormän.

Inte bara främmande makts örlogsfartyg var ett hot för andra länders handelsfartyg. Pirater härjade och gjorde sjövägarna osäkra, bl.a. i Medelhavet. 1534 erövrades Tunis av den nordafrikanske piratfursten Chair-eddin. Hans flotta härjade längs Syditaliens och Siciliens kuster. 1541 gjorde Karl V:s spanska flotta ett anfall mot Alger som var ett tillhåll för Medelhavets pirater. Genom de stora upptäckterna uppstod en sjöburen världshandel. Portugal liksom Spanien blev med sina rika kolonier Europas dominerande stater. I mitten av 1500-talet hade holländarna kontrollen över all handelsfrakt mellan Östersjöländerna och västerut. Mot slutet av 1500-talet övergick initiativet för långväga handel åt engelsmännen. Även fransmännen påbörjade ett expansivt skede.

Från 1500-talets slut kunde England tävla om herraväldet på haven. Då inleddes den kolonisation som med tiden gav England historiens mest vidsträckta imperium.


Öresundstullen

Skandinaviska fyrar 1500-1721. Figur Leif Elsby

1429 infördes den så kallade öresundstullen. Det var en till den danske kungen erlagd transitotull för att få passera genom Öresund och Bälten. Öresundstullen infördes av Erik av Pommern (1382-1459), (krönt 1397 i Kalmar som kung för Sverige, Danmark och Norge. Kalmarunionen bildades 1389 och upplöstes 1521). Tullens storlek fastställdes ursprungligen till en engelsk rosenobel per fartyg.

Södra Östersjön hävdades vara ett danskt innanhav. Den danske kungens överhöghet över Öresund blev aldrig internationellt erkänd. Den gav ideligen upphov till tvister. Hansan tillerkände i Odense 1560 den danske kungens rätt att ta ut öresundstullen. För Danmark gav öresundstullen under lång tid mycket stora inkomster. Under den senare delen av 1500-talet svarade den för två tredjedelar av Danmarks statsinkomster.

1567 öppnades Öresund åter efter att ha varit spärrat under det nordiska sjuårskriget. Till tullen hade nu lagts en avgift beräknad efter lastens värde, vilket nära nog tredubblade avgifter och inkomster från tullen.

Så länge som Sverige var i union med Danmark- Norge var svenskarna befriade från tullen. Denna tullfrihet inskränktes och var en av orsakerna till det svensk- danska kriget 1643-1645. I freden vid Brömsebro 1645 återfick Sverige med besittningar tullfrihet men den gick åter förlorade 1720 i freden i Fredriksborg.

Vid färd genom Öresund användes på den tiden leden genom Drogden. Flintrännan utmärktes först på 1870-talet. Alla handelsfartyg tvingades därför att avbryta sin resa och gå in i Helsingör eller Köpenhamn för att göra tullklareringen. Procedurerna var omständliga och tog lång tid. I samband med uttagandet av tullen avtvingades även vissa "småavgifter" såsom fyr- och båkavgifter, skrivpenningar, fattigpenningar och lästavgifter. Mot dessa "småavgifter" gav den svenska tullfriheten inget skydd. Tullen retade gallfeber på de på Östersjön sjöfarande nationerna. Tullen avskaffades först 1857.

1631 utseglade genom Öresund inte mindre än 1686 stycken fartyg. Lika många seglade in. Av de utseglande kom 1273 stycken från hamnar där Sverige uppbar tull. Vid denna tid höll Östersjön på att bli ett svenskt innanhav.


Fyrar, sjöfart och Lotsverket

Sverige1658.jpg
Sverige1721.jpg
Sverige1809.jpg

1500-talet fanns i Danmark fyrar på Skagen, Anholt, Kullen och Dragör.

  • I det som då var Sverige fanns ingen fyr.
  • För Sveriges del skedde fartygstrafiken mest genom kustfart från Kalmar i syd, upp via Stockholms skärgård, via Åland till Finland.

1527 uppförde Hansan fyren Dagerort (Kopu) på Dagö i Baltikum.

  • Dagö erövrades av svenskarna från den Tyska Orden 1563. Därigenom blev Dagerort den första svenska fyrplatsen.

1621 erövrade svenskarna Runö i Rigabukten från hertigarna av Kurland. På ön skulle byggas en fyr.

  • Detta skulle komma att bli den första "av svenskar" byggda fyren.

Sveriges krig på kontinenten medförde ett flitigt kryssande över Östersjön av soldater och utrustning. Detta medförde ett ökat behov av att bättre känna farvattnen. Under det trettioåriga kriget ökade sjöfarten ytterligare.

1600-talet var den svenska handelsflottan mycket liten.

  • Endast en tiondel av Sveriges handel gick på fartyg med svensk flagg, resten gick på engelska eller holländska fartyg.

Vid mitten av 1600-talet under sjökrigen mellan England och Holland fick Sverige känna av svagheten att inte ha en egen handelsflotta. Den svenska Kronan började då att ge privilegier åt skeppsbyggeri och sjöfart.

1646 fanns en fyr på vardera Ösel (Svalferort) samt Runö på udden Pers (i Rigabukten) i Baltikum. Dessa fyrar var byggda någon gång efter 1620-talets slut. De var av typen "öppen kolfyr" och eldades med stenkol och ved. Fältbokhållare Henrik Stegling erhöll en årlig ersättning av 3 750 riksdaler för att underhålla dessa båda fyrar.

1651 hölls under en kort tid en fyr tänd på Landsort.

1652 bestämdes att de svenska fyrarna skulle administreras under Amiralitetet, dvs ledningen för Flottan.

1658, genom freden i Roskilde, erövrade Sverige fyrplatserna Nidingen, Kullen och Falsterbo.

1660 överenskoms i Köpenhamn, att Danmark till Sverige årligen skulle betala 5 300 Hamburger Banco för att bidra till driften av de skånska fyrarna Kullen och Falsterbo. Fyrarna drevs genom kontrakt med privatpersoner, så kallad fyrentreprenad. Kronan hade därigenom ingen kostnad för fyringen men hjälpte via tullen till att ta upp fyravgifterna.

1672 fick Maria Sofia de la Gardie kungligt privilegium för uppförande och brukande av två fyrar på Öland: Ölands Södra resp Ölands Norra udde. Hon hade redan samma privilegium för de skånska fyrarna Kullen och Falsterbo, dit hon levererade kol från egna gruvor i Skåne. Något år senare uppfördes en vippfyr och ett boningshus på Ölands Södra udde. När Sverige 1675 åter kom i krig med Danmark släcktes denna fyr, liksom Kullens.

Under 1680-talet anlades en fyr på Örskär, norr om Gräsö. Den tändes 1687 och var försedd med slipade metallspeglar och oljelampor.

1690-talet bildades Lotsverket, som kom att lyda under Amiralitetet. Sverige hade då 97 stycken lotsplatser och 10 stycken fyrplatser, varav 5 "i provinserna". Fyrväsendet kom att ligga under Lotsverket.

De 5 "svenska" fyrarna var: Nidingen, Kullen, Falsterbo, Landsort, (Ölands Södra Udde), Örskär.

De 5 baltiska fyrarna "i provinserna" var Dagerort (Kopu) på Dagö, Runö, Persudden (i Rigabukten), Svalferort på Ösel, Lyserort (på södra sidan av Rigabukten), Domesnäs (på södra sidan av Rigabukten). Riga var på den tiden Sveriges andra stad i storlek.

1700 bröt det stora nordiska kriget ut.

1708 förlorades de baltiska fyrarna slutgiltigt till ryssarna.

Då freden slöts i Nystad 1721, hade kriget utarmat Sveriges resurser.

  • Många båkar hade förstörts eller förfallit.
  • Ett för Kronans ekonomi billigare alternativ till att bygga fyrar var att bygga båkar.
  • I avsikt att göra sjöfarten säkrare uppfördes en rad så kallade känningsbåkar.


Jfr antikens fyrar, Sverige från 1721, fyr- och handelshistoria.