Lotsbarnskola

Lotsbarnskolan verkade 1845-1925 på nära 70 platser. De i blått är lotsplatser, de i svart är fyrplatser. Figur Leif Elsby

Vendla Thorslund (1883-1955) var år 1919 lärarinna på Holmögadd, Bergudden och Fjärdgrund (f.d. Holmsund)

Lotsbarnskolan på Vinga hade ett eget hus. Foto Lars Wässing

Skolan på Vinga med lärarinna Berta Svensson. Foto från 1930-talet

Gotska Sandön 1951 då skolan drevs av Skolverket i lokal tillhörig Lotsverket

lotsbarnskola, undervisning för barn på ensligt belägna lots- och fyrplatser.

Sammanfattning

Lotsbarnskolorna verkade från 1845 till 1925 och det jämsides med det övriga skolväsendet. De hade startats av Lotsverket och existerade i 80 år innan de gick ihop med landets övriga skolor. På några fyrplatser kom skolor att drivas även i fortsättningen, men nu i det allmännas regi.

Sverige var på 1800-talet ett bondesamhälle med militärdiktatur och kännetecknades av analfabetism. År 1842 kom en reform om folkskola för alla barn. Till skillnad från många andra insåg lots- och fyrfolk värdet av utbildning. Det gick trögt att starta sockenskolorna. Militären, som Lotsverket då tillhörde, tappade tålamodet. I ett kungligt brev angavs att - och hur - skolor skulle införas för lotsarnas barn, så kallade lotsbarnskolor. Men fyrfolket som hade samma arbetsgivare kom att få vänta cirka 50 år innan deras barn inkluderades. De fick under tiden inackorderas på fastlandet och gå i sockenskola.

Militären hade redan utbildningsverksamhet för sin personal, dels för att utbilda befäl samt dels för påfyllning underifrån via skeppsgossekåren. Steget till att även utbilda lotsarnas barn var ganska naturligt.

År 1845 startade skolor på fem lotsplatser i Stockholms kustband. Senare tillkom fler, också de kring Stockholm, men även vid Västervik, Karlskrona och Göteborg. Skolorna verkade på totalt nästan 70 platser, som kunde vara olika från ett år till ett annat. Resurserna räckte till cirka 23 platser årligen och cirka 400 elever. De var barn till lotsar men även till övriga skärgårdsbor. Lärarna kunde verka i en, ibland två skolor, med 100 till 200 dagar undervisning per år. En lärare kunde ha upp till 60 elever.

De grundläggande skolämnena var läsa, skriva och räkna uttryckt som innanläsning, katekes, biblisk historia, geografi, svensk historia, naturlära, räkning och skrivning. År 1909 var antalet möjliga skolämnen 19 stycken. Varje ”skolår” avslutades med examen och skriftliga betyg. I kustsamhällena kom lotsbarnskolorna att få en viktig uppgift. Man verkade i en miljö där livet på havet stod på spel.

Västra lotsdistriktet skrev avtal, där tre lärarinnor undervisade vardera på 3-4 lotsplatser, summa 9-10 skolor årligen. Formen kallades ambulerande skola med cirka 90 undervisningsdagar på varje plats. Det var vad pengarna räckte till. När fyrfolket sedan inkluderades blev skolformen huvudsakligen ambulerande. Sverige norr om Arholma i Stockholms skärgård fick vänta till efter 1890 på lots-barnskola, som då också blev av typen ambulerande.

Platser med lotsbarnskola

I mitten Blenda Johansson, lärarinna på Väderöbod m.fl. Arkiv Ann-Marie Eklund

lpl efter namnet anger lotsplats, i annat fall fyrplats. Från Haparanda i norr till Koster ...

Leskär lpl, Bjuröklubb lpl, Stora Fjäderägg, Bergudden, Holmögadd lpl, Brämön, Storjungfrun, Björn, Örskär, Understen, Svartklubben, Arholma lpl, Söderarm lpl, Tjockö lpl, Svenska Högarna , Furusund lpl, Husarö lpl, Grönskär, Sandhamn lpl, Runmarö lpl, Dalarö lpl, Huvudskär lpl, Landsort lpl, Häradskär lpl, Gotska Sandön, Östergarn, Fjuk, Idö lpl, Strupö lpl, Kråkelund lpl, Vållö lpl , Svartö-Dämman lpl, Garpen, Långören lpl, Aspö lpl, Ernemara lpl, Godnatt, Utlängan, Utklippan lpl, Hallands Väderö lpl, Tylö, Skrivareklippan, Nidingen, Mönster lpl, Vrångö lpl, Tistlarna lpl, Brännö lpl, Vinga lpl, Långedrag lpl, Hönö lpl, Rörö lpl, Kalvsund lpl, Erholmen lpl, Pater Noster, Grönskären lpl, Måseskär, Hållö, Smögen lpl, Klövskär, Väderöarna lpl, Väderöbod, Dyngö lpl, Hafstesund lpl, Svangen, Ursholmen, Nordkoster lpl

Skolan i samhället

1842 kom folkskolestadgan, som påbjöd obligatorisk skolgång för alla barn i Sverige. Det ankom på varje församling att inrätta och bekosta minst en folkskola. För att utbilda lärare skulle ävenså lärarseminarier grundas i Sverige.

1845, den 19 juni, utfärdade Lotsstyrelsen förordningen om lotsbarnskola. Den var först underställd militär och senare under civil ledning

1858 infördes småskolan i Sverige.

1878 blev folkskolan sexårig.

Om och när

När det på en lots- eller fyrplats fanns minst 3-4 barn i skolåldern blev det undervisning.

• Barn av varierande ålder fick samsas i en och samma klass.
• Lärarna var nästan alltid kvinnliga. De ambulerade från skolplats till skolplats.
• Ett "läsår" här hade längden 3-4 månader.
• Undervisningen var av hög kvalitet.
• Trots den korta tiden lärde man sig minst lika mycket som de som gick ett helt år i skola iland.

Som skolsal användes ett rum i fyrmästarens bostad, eller en del av någon ekonomibyggnad t ex brygghuset, eller ett iordninggjort vindsutrymme där ofta även lärarinnan bodde.

• Enstaka fyrplatser hade särskild skolbyggnad, t ex Gotska Sandön, Hanö, Vinga och Understen.
• Det hände att "fröken" blev fast som hustru på fyrplatsen genom att tycke uppstod med någon av personalen.

När antalet barn på platsen var för få blev det ingen lotsbarnskola.

• Barnen fick då inackorderas iland för att gå i skolan där.
• Det kunde ske hos en släkting, eller att hustrun hyrde ett rum och flyttade med iland, eller att man avtalade med en familj som kanske redan hade ett par barn. Ett barn mer eller mindre att ta hand om gjorde då inte så stor skillnad.

Och sedan

1925 överfördes organisationsformen lotsbarnskola till de allmänna skolmyndigheterna. Den ställdes då under Skolöverstyrelsens överinseende. När de ambulerande lotsbarnskolorna kom att upphöra fick barnen längre väg till skolan. Flertalet måste då bo på fastlandet och vara hemifrån i månader.

Inte att förväxlas med organisationsformen lotsbarnskola kunde det även fortsättningsvis finnas skolor och undervisning på flera lots- och fyrplatser. Exempel var Vinga, Gotska Sandön, Landsort, Understen med flera.

1930 fanns fortfarande någon enstaka skola i bruk på lots- eller fyrplats.

Överkurs om lotsbarnskolorna

I mitten av 1800-talet kom ett antal efterlängtade och omvälvande reformer. De gällde områden som handel, brott och straff och undervisning. År 1842 kom folkskolestadgan. Den angav, att i varje socken skall finnas minst en skola och att skolan skall bekostas av socknen. Detta mottogs med blandade känslor. Många sa att ”det går aldrig. Så har vi inte gjort förut. Och för dyrt blir det också!”

I sitt yrke träffade lotsarna människor av annan nationalitet och med annat språk. Det gällde att kunna förstå och att göra sig förstådd. Och lotsens och fyrpersonalens liv styrdes av reglementen. Det gällde att kunna läsa och begripa. Och så skulle man rapportera. Då gällde det att kunna skriva och räkna. Skolreformen togs därför emot med glädje och förväntan hos lots- och fyrfolk.

Den nya folkskolan kom att växa fram längs tre ”linjer”:

• Sockenskolor blev de vanliga och utgjorde huvuddelen av det allmänna skolväsendet
• Specialskolor vid järnbruk och större gods ingick i det allmänna skolväsendet
• Lotsbarnskolor kom efter tre år och var först underställd militär och senare civil ledning

Det är om lotsbarnskolorna följande kommer att handla. Men först en titt på dåtiden.

Det samtida samhället

Barn på Storkläppen

Med nutida synsätt var Sverige fram till slutet av 1800-talet en militärdiktatur. Straff utdömdes och verkställdes ”androm slikom till skräck och varnagel”. Offentliga avrättningar hörde till vardagen. Sverige var ett u-land kännetecknat av analfabetism. Samhället var patriarkalt och auktoritärt. Det religiösa arvet från Luther präglade hur man tänkte.

1686 års kyrkolag föreskrev att präster och klockare skulle verka för att ungdomen skulle lära sig ”läsa i bok”. Klockaren gick runt och lärde ut Luthers katekes. Från predikstolen undervisade prästen hur bönderna skulle leva och verka. Prästen höll husförhör. Långt in på 1800-talet fanns många som inte kunde läsa eller skriva. När de behövde underteckna en handling använde de sig av sitt bomärke. Det gällde även lotsar.

Sverige var ett bondesamhälle, där huvuddelen av befolkningen var sysselsatt med jordbruket. Skråväsendet kom att avskaffas. Så gjordes även med det monopol som städerna hade på handel. Handeln tog fart. Industrialiseringen och ångmaskinen gjorde sitt intåg i Sverige. Arbetskraft behövdes för den gryende industrin. Trots att skördarna slog fel och en miljon unga människor valde att lämna Sverige så präglades 1800-talet av en optimism inför framtiden. Med folkskolestadgan fick nu alla barn möjlighet att lära sig läsa, räkna och skriva.

Militären och lotsbarnskolorna

Lotsbarnskolan började 1845 på fem lotsplatser i Stockholms skärgård. Figur Leif Elsby

Lots- och fyrväsendet hörde till Lotsverket, som var en del av militären, med de fördelar och dumheter som följde med det. När beslut var fattat gick det snabbt att verkställa. Lotsverket hade bildats på 1690-talet och lydde under Amiralitetskollegiet, det vill säga ledningen för örlogsflottan.

Församlingarna gavs fem år att inrätta skolor efter folkskolestadgans riktlinjer. Militären avvaktade. Men efter tre års väntan tog tålamodet slut. Man beslöt då att själva ta initiativ. Av militärledningen (kungen var överbefälhavare) via ett kungligt brev år 1845 lanserades lotsbarnskolorna. Det gjordes utan kontakt med civila skolmyndigheter. I varje fall har inget framkommit som styrker samarbete. Vid starten inrättades 5 skolor. År 1874 fanns 19.

Ett skäl för militären och Lotsverket att utbilda barnen var att sönerna uppmuntrades att fortsätta i sina fäders yrken. För detta krävdes att de kunde läsa, skriva och räkna. Militären bedrev sedan lång tid en egen skolverksamhet. Syftet var att få duktig personal. För officerare fanns kadettskola. För ”påfyllning” underifrån fanns skeppsgossekåren. Där fick unga pojkar en avancerad teoretisk och praktisk utbildning. Förutom militära ämnen gavs kunskap i engelska språket samt matematik med andragradsekvationer och kvadratrötter. Det var på den tiden avancerat. Den militära skolverksamheten kom nu alltså att utökas med barnen till lotsar. Det var vad resurserna räckte till. Barn till fyrfolket fick vänta trots att fyrfolket hade samma arbetsgivare, nämligen Lotsverket.

Lotsverket kom senare att bli civilt. Det omvandlades år 1872 till ämbetsverket Kungl. Lotsstyrelsen. Men organisationsformen lotsbarnskola fortsatte att leva vidare fram till år 1925. Då avskaffades den formellt och absorberades i det allmänna skolväsendet. Utbildningen i Skeppsgossekåren levde dock vidare och var hela tiden fristående och påverkades inte av detta.

Pionjäranda

Lotsar med barn, cirka 1890

Sockenskolorna mötte i många fall ett segt motstånd. De ansågs onödiga och för dyra. De kom ofta att förläggas till kyrkbyn. De hade sitt upptagningsområde från den närmaste trakten.

Skolorna på lotsplatserna kom att bli föregångare och skapades i snabb takt. Med militär effektivitet löstes frågor som anskaffandet av lokaler, transporter och andra praktiska göromål. Skolorna medförde något nytt och kom att bli en medelpunkt i vardagen. I en isolerad miljö håller människor samman, även om det dagliga nötandet kan skapa irritation. Och man ville ge sina barn en bra start i livet. Dessutom ville man helst ha barnen i sin närhet.

Omfattning och namn

Under åren kom lotsbarnskolor att bedrivas på (åtminstone) 66 olika platser. Från Leskär lpl i norr (norr om Bjuröklubb), runt svenska kusten upp till Nordkoster. Elevantal och platser varierade mellan åren. Ett typiskt år på 1870-talet fick 400 elever utbildning. Av dessa var runt hälften barn till lotsar och den andra hälften barn till övriga skärgårdsbor. Lotsverkets resurser räckte till att varje år ha skolor vid cirka 23 platser längs kusten. Men flera av dessa kunde ändras från ett år till ett annat. 1883 blev skolplikten 6-årig.

Cirka 50 år efter starten kom även fyrpersonalens barn att inkluderas. Namnet lotsbarnskola var redan ett etablerat begrepp som kom att bibehållas.

Många av eleverna fick ingen annan utbildning men kunde ändå skapa sig en framtid. Det visar på kvaliteteten hos undervisningen. Många gick i fädrens spår och blev lotsar eller fyrfolk. Några läste vidare till ingenjörer eller akademiker. Några blev sjöfolk. Andra blev fiskare.

Under sin 80-åriga existens kom lotsbarnskolan att bli ett unikt inslag. Den förekom bara i Sverige. I andra länder lämnades bidrag till lots- och fyrplatser så att deras barn kunde gå i skola på fastlandet.

Fasta skolor och ambulerande

Lotsbarnskolan på Vrångö använde ett rum i mästerlotsen Olle Carlssons bostad. Arkiv Roger Julin

Lotsbarnskolorna kom att utvecklas efter två linjer: fasta respektive ambulerande skolor. År 1845 angavs att fem skolor skulle inrättas: ”Tjockö, Runmarö, Sandhamn, Landsort och Dalarö”. Dessa låg alla i stockholmstrakten. Dessa fem, plus några till, kom att betecknas som fasta skolor.

Skolåret för de fasta skolorna var samma som för sockenskolorna. Antalet skoldagar var cirka 200 per år. Man gick alla veckans dagar utom söndag, som var vilodag. Klasserna var blandade. Man gjorde inte skillnad på ålder, kön eller förälderns yrke. En lärare kunde ha upp till 75 elever att undervisa (Furusund). Där var de uppdelade på två klasser, en på förmiddagen och en på eftermiddagen.

”Skolläraren skall under lästerminen bo hos lotsarna … i ett tjänligt rum vilket även kan begagnas till skolrum”. Skollokalen var ofta uppförd eller anskaffad av föräldrarna själva, ibland med stöd av kommunen, Lotsverket, Kronan, öns befolkning eller privatperson. Lokalen kunde vara ”ett av lotsarna uppfört skolhus med bostadslägenhet för lärarinnan” (Runmarö och Furusund), eller ”ett av lotsarna upplåtet rum” (Tjockö och Husarö) eller ”ett av kommunen anskaffat skolhus med bostad för läraren” (Sandhamn) eller ”ett av kommunen uppfört skolhus med bostad för lärarinnan” (Landsort) eller ”kommunens skolhus med bostad för läraren” (Aspö) eller ett ”Kronans hus” (Bergudden, Holmögadd).

Men flertalet skolor var av slaget ambulerande skolor. Det hade man i synnerhet på platser med färre barn. Skolåret var där cirka 30-90 skoldagar. Elevantalet var typiskt 4-8 men i enstaka fall så få som 1 (en) och så många som 20. Klasserna var köns- och åldersmässigt blandade.

Skolrummet kunde vara av tillfällig karaktär. Ett vindsutrymme kunde inredas till kombinerad skolsal och bostad för läraren. Exempel: ”Ett av lotsarna hyrt rum” (Vrångö, Hönö, Smögen, Dyngö och Hafstenssund), ”ett av lotsarna turvis upplåtet rum” (Långören), ”ett av öns befolkning byggt hus” (Rörö), ”rum i fyrplatsens bagarstuga” (Söderarm), ”en privat person tillhörig lägenhet” (Strupö), ”en stuga tillhörig fyrmästaren” (Storjungfrun), ”vindsrummet” (Tistlarna, Pater Noster, Måseskär, Klövskär).

Inredning, materiel, värme och ljus

Ölands Norra Udde skola

Inredningen kunde bestå av långbänkar för barnen samt ett bord och en stol för läraren. På väggen kunde sitta en karta över Sverige och en över världen.

”… i de fall undervisningen förrättas under årstid då eldning kan förekomma är det lotsarnas skyldighet att besörja densamma samt ljus.” Lokalen kunde värmas med öppen spis eller kamin. Innan fotogen fanns att tillgå användes oljelampa och talgljus för att lysa med. Det blev lotsarnas uppgift att transportera ved och ljus till platsen.

Eleverna

Eftersom man tidigare inte haft skolor kom de första klasserna att bestå av elever med varierande ålder, från sju till nitton år. Antalet elever varierade med platsen och årtalet. Där det var många och unga familjer fanns många barn. Till en början var eleverna barn till lotsar, tullare, fiskare och skärgårdsbönder. Senare tillkom barn till fyrfolk.

Ordning och reda Disciplinen i skolan var fast och barnen skulle sitta stilla och ordentligt. Fostran av barnen i hemmen var på den tiden också fast, så för många barn var skolan inget problem. Många elever var exemplariska. Men så fanns det de som uppträdde störande för de andra. I det auktoritära samhälle som då rådde uppmanade föräldrarna att lärarna skulle ”klå ungarna om de blir alltför besvärliga”.

Lärarna

Mariana Wounsch, lärarinna på Vinga, Tylö m.fl.

De första lärarna saknade utbildning för sitt yrke. Men i takt med att skolväsendet byggdes ut inrättades seminarier, det vill säga skolor för blivande lärare. Många lärare var kvinnor och av det enkla skälet, att på den tiden var det inte socialt accepterat att en kvinna skulle ha en högre utbildning än lärarinna. I slutet av 1800-talet hade lotsbarnskolorna nästan enbart utbildad lärarkraft.

Man kunde som exempel på utbildning vara självlärd skolmamsell, ha gått åtta klasser vid Statens Normalskola för flickor, vara examinerad från Högre Elementarläroverket för flickor i Uppsala eller ha avlagt examen vid småskoleseminarium.

Vad gäller lärare/lärarinnor kan man förenklat säga att i fasta skolor var lärarna ofta manliga och i de ambulerande var de alla kvinnliga.

Lärarna trivdes ofta med sina yrken. En del kom från städerna. Andra var skärgårdsfolk med vana vid isolering. Några gifte sig och stannade kvar i skärgården. Andra flyttade efter några års tjänstgöring och hade då meriterat sig för anställning vid andra skolor.

Som exempel antogs 1888 den då 20-åriga Augusta Lindgren till lärarinna och extra tjänsteman i Östra lotsdistriktet. Hon kom att tjänstgöra en termin vardera (3-4 månader) på Strupö lpl, Fjuk och Häradskär lpl.

Lärarnas anställning

Mössmärke lotsdirektör och lotsinspektör. Figur Leif Elsby

Anna Alida Sjöstedt var lärarinna på Bjuröklubb

I reglementet jämställdes lärartjänsten med en fyrmästare, alltså en relativt hög rang. Vid anställningen fick den sökande styrka sin lämplighet med intyg från präster eller från andra viktiga personer i samhället. Likaså med intyg från tidigare tjänster.

För anställningen skrevs ett kontrakt. Läraren förband sig att tjänstgöra vid de skolor som lotskaptenen anvisade. Läraren kunde förflyttas efter hand som barnantalet växlade. Anställningsformen var tills vidare och kopplad till ”så länge som läraren gör sig förtjänt därav”. Uppsägningstiden var 4 månader. Kontraktet kunde sägas upp om Lotsverkets anslag blev knappa. Lönen var kopplad till under-visningens innehåll och tid. Ålderstillägg betalades efter 5, 10 och 15 års väl meriterad tjänst. Vidare angavs om läraren fick ”även mottaga privata barn till undervisningen, därest utrymmet sådant medgiver”. Bostad ingick i lönen, däremot ”… bekostar läraren förtäring och allt övrigt själv.”

Eftersom skoltiden vid de ambulerande skolorna var mellan 3 och 4 månader fick en sådan lärare för att få full tid uppehålla tjänst vid minst tre skolor per år. Eftersom lärarna anställdes av lotsdistrikten var det lotsarna som hade skyldighet att transportera dem mellan skolorna.

När kontraktet och anställningen hade upphört fick den anställde ett tjänstgöringsintyg och betyg, så kallat arbetspass. Exempel: ”Chefen för XX lotsdistriktet gör veterligt att lärarinnan NN, YY år gammal, varder tilldelad vitsordet, att hon under tjänstetiden redligen och väl förhållit sig”.

Det kunde komplettaras med en personlig rekommendation: ”NN har skött alla sina ålägganden på ett berömligt sätt. NN besitter god undervisningsförmåga och har lyckats bland eleverna upprätthålla ordning och gott skick. NN rekommenderas till dem som behöver dennes tjänster.”

Undervisningen

Detaljerad undervisningsplan fanns inte. År 1874 undervisades i ämnena innanläsning, katekes, biblisk historia, geografi, svensk historia, naturlära, räkning och skrivning. Det religiösa arvet från det Lutherska samhället var basen för sättet att tänka. År 1883 hade skolämnena utökats med rättskrivning, ritning, handarbete, sång och kompass. År 1909 hade ämnena kompletterats med ytterligare 6 stycken: svenska språket, rättstavning, geometri, åskådningsövning, gymnastik och slöjd. Antalet skolämnen var nu 19 stycken.

Alla barn undervisades inte i alla ämnen. Det berodde också på var man bodde och vilken lärare man hade. Men alla fick lära sig basämnena.

Matematik var ett älsklingsämne. Många av pojkarna siktade på att bli sjöbefäl. För inträde till den utbildningen krävdes högt betyg i matematik. Ett annat för pojkar populärt ämne var att lära sig hur kompassen skulle användas. Ett för flickorna avsett ämne var handarbete.

Klassens storlek kunde vara från många ner till enstaka elever. För nybörjarna pågick undervisningen fyra timmar varje vardag. För de äldre eleverna fem timmar. Alla barn undervisades i samma klassrum. Medan de yngre lärde sig läsa och stava så inhämtade de äldre eleverna ”en högre visdom”. Eftersom lärare och elever bodde nära varandra, de kunde till och med bo i samma hus, så hade de kontakt även utanför skoltiden.

Inspektion, examen och betyg

Examen 1922 i lotsbarnskolan på fyrplatsen Pater Noster med lärarinnan Adriana Olsson. Arkiv Cornelius Nyström

Det hände att lotskaptenen kom oanmäld på visitation. Med en stilig honnör hälsade han på läraren och började fråga eleverna, som svarade så gott de kunde. Efter förhöret kunde han förklara att han fann ordningen vara god, anteckna i visitationsjournalen, åter göra stram honnör och ge sig av.

Läsåret avslutades med en minnesvärd examen. ”Vid lästerminens slut skall barnen undergå offentlig examen, förrättad av läraren i någon av lotsbefälets och barnens föräldrars eller målsmäns närvaro, och vartill även inbjudes närmaste prästerskap.” Examen gjordes till en högtidsdag. Alla som kunde kom för att fira. Man klädde sig i sina finaste kläder. Man smyckade lokalerna med de blomster som fanns att tillgå. Lotsbefälet kom i ångbåt. Prästen kom om han ville.

När läsåret var slut gavs betyg. Betygen var skriftliga. Betygskalan var en annan än vad som används idag. Uttryck som ”bra”, ”hjälplig” och ”klen” var vitsord. Betyg gavs även i flit och uppförande.

Under den relativt korta lästiden för ambulerande skola klarades ingen fullständig genomgång av kurserna. Därför noterades i betygen hur långt man kommit, till exempel ”halva Europa”, ”hela katekesen”, ”delar av Sverige” och så vidare.

Andra lotsbarnskolor kring Stockholm

1874 verkade lotsbarnskolan på 19 lotsplatser. Figur Leif Elsby

1884 verkade lotsbarnskolan på 18 lotsplatser och 3 fyrplatser på västra distriktet. Figur Leif Elsby

Det var alltså lotsarna som var pionjärer och föregångsmän. De första lotsbarnskolorna startades som tidigare nämnts på Tjockö, Runmarö, Sandhamn, Landsort och Dalarö i Stockholms kustband. Ytterligare skolor kom att startas i Stockholms närhet.

Lotsarna hade verksamhet baserad på Furusund. Här kom en skola att starta och drivas av lärare som Thora Henschen, Hilda Gyllenspetz, Olof Hedin och Jöns Törnqvist. Från cirka 25 elever kom verksamheten att öka till 75 elever år 1902 och fortfarande med en (1) lärarkraft. Lotsarnas barn utgjorde 8-18 barn. Skolan gick 1925 upp i det allmänna skolsystemet.

Husarö var en annan lotsplats med tidig lotsbarnskola. Till att börja med drevs den med delad lärarkraft med skolan på Furusund. Elevantal cirka 15 varav cirka 5 från lotsar. Undervisningsdagar cirka 75 per år. Sista verksamhetsår var 1889 varefter skolverksamheten slogs samman med kommunens.

Arholma var ytterligare en lotsplats med tidig lotsbarnskola. Cirka 30 elever i klassen med från 13 till inga barn från lotsar. 120-170 dagar undervisning per år. Skolan gick 1925 upp i det allmänna skolsystemet.

På de platser där det fanns barn men ingen lotsbarnskola fick barnen inkvarteras hos någon släkting eller bekant iland och gå i ordinarie sockenskola. Ibland flyttade mamman med sina barn och mannen fick klara sig själv. Bland fyrplatser kring Stockholm verkar det bara vara Grönskär och Svenska Högarna som tidigt haft lotsbarnskola och då enbart för barnen på respektive fyrplats. Det var ambulerande skola med något års varaktighet på platsen. Svenska Högarna fick skola 1890-1898. Grönskär fick skola 1907-1908. För Understen och Svartklubben, se nedan.

Världen utanför Stockholm

1910 verkade lotsbarnskolan på 9 lotsplatser och 17 fyrplatser. Figur Leif Elsby

Lotsplatserna Vållö i Kalmarsund respektive Långören och Aspö i Karlskrona skärgård kom att vara pionjärer.

På lotsplatsen Vållö i Kalmarsund avlöstes den manlige läraren L P Nilsson av den likaså manlige läraren P Jonsson för att efterträdas av Maria Andersson, som kom att bli en trotjänare med åtminstone 30 år i Lotsverket. Skolan på Vållö hade undervisning cirka 100 dagar per år. År 1882 startade på Svartö-Dämman i Kalmarsund också en skola. Maria Andersson kom då att dela sin tid mellan Vållö och Svartö-Dämman fram till 1889 då Svartö-Dämman fick 200 undervisningsdagar per år. Elevantalet var vissa år närmare 20 stycken varav knappt häften barn till lots- och fyrfolk, de övriga från övriga skärgårdsbor. Barnen till fyrfolket på Dämman bodde med sina mödrar iland på Svartö och fick där ta del av lotsbarnskolan.

På lotsplatserna Långören och Aspö utanför Karlskrona delade den manlige läraren Josef Tobiaeson sin tid mellan dessa. Det blev cirka 100 dagar per år på vardera. Han blev en trotjänare. Han innehade tjänsten i åtminstone 27 år. Elevantalet var cirka 40 på Långören och cirka 20 på Aspö. De var uteslu-tande barn till lotsar och fyrfolk fram till 1892 då elevunderlaget på Långören fylldes på med barn från övriga i skärgården boende.

Lotsplatserna Idö, Strupö och Häradskär fanns i trakten av Västervik. På Häradskär fanns både en lotsplats och en fyrplats. Med början år 1888 kom lärarinnan Augusta Lindgren att dela sin tid mellan dessa. Augusta Lindgren kom att vara lotsbarnskollärare i åtminstone 22 år. År 1901 övergav hon Strupö och tog sig istället an fyrplatsen Fjuk i Vättern.

Fyrplatserna Garpen, Godnatt, Utlängan och Utklippan fick vänta till mitten av 1890-talet innan de fick påhälsning av lotsbarnskola.

Västra distriktet

Pionjärer och föregångsmän var även här lotsarna. De var först med skolor för sina barn. Fyrfolkets barn kom att få vänta flera årtionden innan resurserna räckte även för dem. Distriktets skolresurser utnyttjades på så vis att man ”städslade” tre lärare (i praktiken tre lärarinnor). Var och en fick svara för undervisningen på tre, ibland fyra, platser. Med de resurserna kunde barnen få skolundervisning på 9, ibland 10 platser varje år.

Lotsplatser med lotsbarnskola (från söder till norr) var: Mönster, Vrångö, Brännö, Hönö, Långedrag, Rörö, Kalvsund, Erholmen, Grönskären, Smögen, Väderöarna, Dyngö, Hafstesund och Nordkoster (Nordkoster var både lots- och fyrplats). Elevantal cirka 15 varav cirka hälften var lotsbarn. Skolorna var ambulerande. Läsåret var cirka 90 dagar (3-4 månader).

Med början på 1880-talet räckte resurserna för att även fyrfolkets barn skulle få gå i lotsbarnskola. Ambulerande skolor uppfördes på (från söder till norr): Hallands Väderö, Tylö, Skrivareklippan, Nidingen, Tistlarna, Vinga, Pater Noster, Måseskär, Hållö, Klövskär, Väderöbod, Svangen och Ursholmen. Elevantal cirka 6 varav alla var barn till fyrfolk. Läsåret var cirka 90 dagar.

Namn som Julie Möller, Maria Mollberg och Mathilda Simonsson regerade från katedern under 1870-talet. Ida Andersson, Elise Banck, Mariana Wounsch, Signe Boman, Ruth Scherman, Blenda Johansson och många fler kom att forma det uppväxande släktet, ge det en kunskapsgrund och ge det en gemenskap för det vuxna livet.

Gotland

Skolhuset på Gotska Sandön, nu omgjort. Arkiv wikipedia

Lots- och fyrplatser låg här med landförbindelse med sockenskolor. Men med två undantag: Gotska Sandön och Östergarn. År 1898 anordnades en skola på Gotska Sandön. Östergarn fick vänta till 1905. Undervisningen sköttes av Alma Dörring, som kom att dela sin tid mellan de båda fyrplatserna med cirka 100 dagar på vardera. Hon blev en trotjänare som innehade tjänsten i åtminstone 14 år.

Världen norr om Arholma

Sverige norr om Arholma fick vänta i 50 år på att få lotsbarnskola. 1896 var Understen första ut. Där fick man ett skolhus och en fast skola. Sedan kom med något års mellanrum Stora Fjäderägg, Bjuröklubb, Holmögadd, Örskär, Leskär, Bergudden, Storjungfrun, Björn, Brämön och Svartklubben. Gemensam nämnare för alla dessa var att de var fyrplatser. Skolformen var ambulerande. Den lokala varaktigheten var relativt kort: för Leskär och Svartklubben ett (1) år medan för de övriga upp till några år. Björn 3 år. Stora Fjäderägg 4 år. Storjungfrun 5 år, och så vidare. Antalet elever var typiskt 3-6 (alla var fyrbarn) med undantag av Örskär där även 2-3 barn till skärgårdsbor ingick i skolan.

Mer om stockholmsskolorna

De första lotsbarnskolorna var på Tjockö, Runmarö, Sandhamn, Landsort och Dalarö i Stockholms skärgård. Vad hände sedan med dessa skolor? Jo, …

Skolan på Landsort kom att bli en långkörare. Den startade alltså 1845 och var fortfarande i drift år 1925 då formen lotsbarnskola övergick i det allmänna skolsystemet. På Landsort undervisades klasser med upp till cirka 20 barn, varav ungefär hälften var barn till lotsar eller här även fyrfolk. Undervisning skedde cirka 150 dagar per år. Amalia Modin hade hållit i pekpinnen i åtminstone 36 år då hon år 1910 avlöstes av Ida Johansson.

Skolan på Tjockö gjorde sitt sista år 1900. Elevantalet var dynamiskt under skolans existens, vissa år 2-4 stycken, andra 30-40 stycken. Undervisning från 70 till 110 dagar per år. Under många år var C V Allard lärare, följd av N A Elin. Sista året verkade Augusta Larsson. Kommunen tog sedan över fortsatt undervisning.

Skolan på Runmarö hade också ett ”dynamiskt” elevantal och var snarlik den på Tjockö. Man delade också lärarkraften med Tjockö. Sista verksamhetsåret var 1901. Lotsarnas barn var 6-17 stycken. Övrigas barn upp till 40 stycken. Även här tog kommunen över fortsatt undervisning.

Skolan på Sandhamn verkade fram till 1882. Elevantalet var 30-40 stycken varav cirka hälften barn till lotsar och kanske här även fyrfolk, därför att fyrplatserna Korsö och Grönskär låg i nåbar närhet. Undervisning skedde cirka 200 dagar per år. Man hade omväxlande lärare och lärarinnor. Den siste var läraren J E Norrby. Kommunen tog över fortsatt undervisning.

Skolan på Dalarö drevs fram till 1882. Klassens storlek var 25-40 elever varav 5-10 var barn till lotsar. Undervisning cirka 200 dagar per år. Augusta Larsson var lärarinna fram till då skolan upphörde som lotsbarnskola. Kommunen tog över fortsatt undervisning.

Slutet

1925 överfördes organisationsformen lotsbarnskola till de allmänna skolmyndigheterna. Men man gjorde undantag för byggnader och lokaler. Om de tillhört Lotsstyrelsen kom de även fortsättningsvis att tillhöra den. När de ambulerande lotsbarnskolorna kom att upphöra fick barnen längre väg till skolan. Flertalet måste då bo på fastlandet och vara hemifrån i månader.

Inte att förväxlas med organisationsformen lotsbarnskola, men med det inarbetade namnet bibehållet, kunde det även fortsättningsvis finnas skolor och undervisning på flera lots- och fyrplatser. Exempel var Vinga, Gotska Sandön, Landsort, Understen med flera. År 1948 kungjordes att vad gällde skollokaler på lots-och fyrplatser var det Lotsstyrelsens ansvar att ordna med det. Däremot var det skolmyndigheterna som svarade för lärare och läromedel.

Skrivet av Leif E Elsby, Stockevik/Fiskebäckskil 2015

Källor

• Kungligt brev daterat 19 juni 1845 om lotsbarnskolor. Citat i texten är hämtade ur detta
• Lots-styrelsens underdåniga berättelse, årtalen 1874 till och med 1909
• Rulla öfver personalen vid Kongl. Lotsstyrelsen och Lotsverket, flera årtal
• Erik Severin, Lotsbarnskolorna i Sverige 1845-1925, kompendium, Stockholm i mars 1977
• Leif E Elsby, Edde och Oscar – två spännande levnadsöden, Fiskebäckskil 2011

Jfr amiralitetet, skeppsgossekåren, Lotsverket, Gotska Sandön, Hanö, Häradskär, Klövskär, Väderöbod, Måseskär, Pater Noster, Understen, Vinga, Östergarn, Lotsverket, Lotsstyrelsen, personal, livet