Klövskär

Från fyrwiki
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Hållö karta ritad.jpg
Klövskär 1911. Foto Lotsverket

SweFlag.jpg Symbol fyr.jpg

Klövskärs fyrplats sedd från söder i Sotefjorden. I bortre änden av klyftan med hängbron ligger fyrplatsens ”hamn”. Foto från 1911. Lotsverket.
Klövskär hamninlopp vid högvatten 1927. Foto Lotsverket
I hamnen ligger julle och segeleka. Till höger skymtar kranen för att lyfta båten vid dåligt väder samt trappan upp till fyrberget. Rakt fram syns hängbron. Foto Lotsverket.
Klövskärs fyrplats ligger nordväst om Smögen och Hållö i Bohuslän. Figur Leif Elsby
Ett staket skyddade barn och vuxna från att halka ner i klyftan. Arkiv Cornelius Nyström
Ritning på det kombinerade fyr- och boningshuset
Klövskär fyrplats med sina ledande sektorer markerade. Sotekanalen blev klar 1935. Figur Leif Elsby

Klövskär (av lokalbefolkningen kallad Klåvskär), ledfyr och fyrplats i Bohuslän vid insidan av Soteskär utanför Ramsvikslandet, 4 M norr om Smögen. Skagerack, Västerhavet.

Lat. N. 58° 25’. Long. O. 11° 12’.

Bemannad 1882-1936, se bemanning.

Namnet kommer sig av den djupa klåva (klöv, klyva, klyfta), som stundtals beroende på vattenståndet delar den lilla ön i två.

Fyren tändes

1882 anlades fyrplatsen. På det yttre, mindre skäret anlades ett i trä kombinerat fyr- och boningshus.

I ett tornparti inrymdes fyrapparat med lins av 4:e ordningen (500 mm Ø). Fotogenlampa med veke.

von Otters klippapparat med urverk och lod gav två ledande sektorer, en åt SSV innanför Soteskär samt en norrut.

Byggnaderna var tillverkade av snickerifabrik Bark & Warburg i Göteborg.

Båthamn med kran för att undvika att båten slogs sönder av sjö.

1885 byggdes hängbro över klåvan.

Sotekanalen

1935 invigdes Sotekanalen för trafik på insidan av Ramsvikslandet. Medger största bredd 15 m och djupgående 7,2 m.

Avbemanning och personal

1936 ersattes fyren av den på närbelägna Mjölskär samma år uppförda 14,4 m höga betongtorn med fyrkur. Ledfyr.

För att få reda på vilka som arbetat här klicka på länken: fyrpersonal Klövskär

Den första fyrmästaren var Gunnar Taube, vilken 1884 i Kungshamns kyrka äktade den vackra Julia Jakobsson från Strömstad. Sonen Carl Otto nedkom 1885. Familjen flyttade från Klövskär till Valö fyrplats. 1890 nedkom sonen Evert Taube.

Och sedan

1936 flyttades byggnaden till Hållö fyrplats.

  • Idag är det endast husgrunden som minner om att ön har varit bebodd i 54 år.

Nuvarande karaktär: (fyren bortforslad).


Hur man levde

Följande är ett utdrag av artikeln Klövskär/Klåvskär, som tidigare har publicerats i Svenska Fyrsällskapets tidning Blänket i serien "... som inte längre finns"

Bakgrundsmaterial personal: Maria och Leif Elsby. Text och teckningar: Leif Elsby.


Vid passage av Sotefjorden i Bohuslän var det röda huset ett sjömärke som syntes på långt håll. Under de 54 år som Klövskär var bemannad har många personer avlöst varandra på fyrplatsen. Idag finns nästan inget kvar som minner om detta. Fyrplatsen ersattes år 1936 med en automatiserad AGA-fyr på det närbelägna Mjölskär.


”Ön” Klövskär

Klövskär står det skrivet. Lokalt kallas det Klåvskär. Namnet kommer sig av den djupa klåva (klöv, klyfta), som delar skäret i två delar.


Fyrplatsen Klövskär

Fyrplatsen anlades år 1882 på det västra av de två skären. Husen var väl synliga från sjön. De hade ur vädersynpunkt ett mycket utsatt läge. Fyrplatsen uppfördes som ett kombinerat fyr- och boningshus med dass, uthus och vattenkar. En murad källare gick under halva huset. Alla byggnader var tillverkade i trä på snickerifabrik Bark & Warburg i Göteborg. Ritningarna hade upprättats av Emil KarlssonFyringenjörskontoret i Stockholm. Byggnaderna hade monterats och kontrollerats på fabrik. Efter godkännande hade de monterats isär och anlände monteringsfärdiga till fyrplatsen.

Fyr- och boningshuset innehöll två lägenheter i bottenplanet. Vardera bestod av ett rum och kök. Rummen var cirka tre gånger fem meter. För att laga mat och hålla värmen hade man en vedeldad spis i köket och en kakelugn i rummet. Då man kom in i huset passerade man först en gemensam hall. Fyrapparaten var inrymd i tornet på andra våningen.

”Hamnen” i klåvans norra ände hade tilläggsplats med båtkran. Härifrån ledde en gångväg med ledstång upp till bebyggelsen på fyrberget. Tilläggsplatsen kunde bara användas vid lugnt väder. I annat fall måste båten vara uppe ur vattnet för att inte slås sönder. När det blåste pulserade vattnet i en kraftig ström genom klåvan.

År 1885 byggdes en 30 meter lång hängbro över klyftan så att man kunde komma till den vattenreservoar som nu anlades på det östra, större skäret. Samma år inreddes vindsutrymmet i den östra gaveln till ett boningsrum.

1904 byggdes ett nytt förråd.

1905 ordnades en ny vattenreservoar.

1920 byggdes en tvättstuga.

1928 fick hamnen en vågbrytare. Dessutom ordnades en signalstång för att under dagtid kunna påkalla hjälp om det skulle bli ett nödläge.

1936 drogs fyrplatsen in.


Fyrens funktion

Fyrapparaten på Klövskär var placerad i tornet på andra våningen. Linsen var en trumlins av fjärde ordningen och hade 500 mm diameter. Skenet kom från en fotogenlampa med dubbel veke. Den gav två ledande sektorer: vitt enklipp åt NNO och vitt enklipp åt SSV innanför Soteskär.

Klippskenet åstadkoms genom von Otters klippapparat driven av urverk med lod. I en båge runt linsen satt vertikala lameller som liknade blad till persienner. Med hjälp av mekanik kunde de vridas så att de ibland släppte fram ljuset och ibland blockerade ljuset från lågan. Enklipp motsvaras idag av blixt, Fl.


Sötvatten och brunnen

Sötvatten erhölls genom att ta vara på regnvattnet. Till en bassäng leddes det från boningshusets tak. Senare samlades det i en reservoar på det östra skäret. Tillgången på sötvatten var helt avhängig vädrets makter. Vid perioder med vackert väder var den begränsad. Vid hårda vindar var luften full av spray som fick vattnet att smaka salt.


Proviantering och ärenden

Den ort som var lättast att ta sig till var Hunnebostrand. Där kunde man få inköpen gjorda, hämta posten samt ordna ärenden. Här eller i Smögen kunde man hämta dricksvatten när det rådde brist på fyrplatsen.


Jakt och fiske

Man levde till stor del genom självhushåll. När vädret så tillät satte man garn för att fiska. Fångsten saltades in i tunnor eller lades ut på berget för att torka för att användas senare. Och en del åt man nyfångad. När det var säsong fångade man hummer. Det mesta sålde man. Det gav välkomna kontanter. Man sköt fågel, alla sorter. Det var bland annat ejder, alfågel och olika sorters änder. Rätt tillagat smakade det väldigt gott. Lunnefågel fanns också men den lät man vara i fred.

På hösten köpte man inifrån land en part fläskött som styckades och saltades. När det var säsong rövade man ägg från sjöfågel. Och så hade man höns, en tio-tolv stycken. Äggen konserverades i vattenglas för att användas senare. Mjölk köptes i Hunnebostrand. Den kokades för att hålla sig några dagar extra. Grädde användes till kaffet. Kaffe utan grädde var otänkbart.


Vrakgods

Ibland kunde det komma vrakgods i mängder. Men man kunde bara stå och titta på när den det flöt förbi. Stränderna var för branta för att tillåta att man kunde bärga vrakgods på Klövskär.


Arbetsdagen

Arbetet med fyren var mer lättvindigt än på många andra fyrplatser. Ingen mistsignalering och ingen Lux-brännare. Bara en vanlig fotogenlampa, visserligen med två vekar för att ge ett kraftigare sken. Arbetsbelysningen i tornrummet utgjordes av en mindre fotogenlampa. Där fanns även en läslampa, också den med fotogen.

Varje dag skulle man putsa linsen, fylla fotogen på lamporna, trimma vekarna, polera mässing, städa och hålla rent och snyggt.

På nätterna höll man vakt. Man såg till att inget krånglade och höll ett vakande öga horisonten runt. Man gick skift, fyra timmar vardera. Under vintern tändes fyrlågan av första vakten vid solens nedgång. Nästa tog vakten kl 20-24. Därefter kl 24-04, hundvakten kallad. Och så vidare tills fyren släcktes vid soluppgången. Fyren var utrustad med två klippapparater, vardera med sin mekanik. De gav en ”blixt” var annan sekund. Var fjärde timme vevade man upp loden som drev dessa.

På vakten skulle man även anteckna om ett par fyrar i närheten doldes av dis eller dimma. Dessutom skulle observationer göras angående vädret, var sjätte timme, och nogsamt antecknas. Dessutom hade man arbetstid mellan kl 10 och 13 på dagen. Då skulle diverse underhåll göras på fyrplatsen. Bättring av betong i trappor och platåer, underhåll av byggnader, knacka och skrapa rost, mönja delar av järn, skrapa och lacka båtarna och hålla dem i skick. I praktiken höll man på en månad på våren, sedan var allt klart.


Inspektion

En gång om året dök lotskaptenen upp för att göra en oanmäld inspektion. Den omfattade fyrplats, fyr och bostäder. Allt ägdes av Lotsverket. Man visste aldrig i förväg när det skulle ske. Men då blev det bråttom att hissa flaggan och att byta från arbetskläder till uniform. Av outgrundlig anledning var lotskaptenen ofta på surmulet humör då han skulle inspektera. Med vita handskar på händerna strök han på otänkliga ställen för att se om där fanns damm och smuts. Och var de inte lika vita efteråt blev det beska kommentarer. Oftast träffade de kvinnan i familjen. Det ansågs vara hennes uppgift att städa bostaden.


Skolan

Då man inte hade Lotsbarnskola på fyrplatsen fick barnen inackorderas på fastlandet. Det var oftast på en bondgård på Ramsvik. För det mesta fanns där egna barn och det var ingen större arrangemang att ta hand om ett till. Skolan låg i Svälte, några kilometer ytterligare inåt land. Skolbussar fanns inte. Naturligtvis fick man gå till fots.


Som det kom sig

Väder och vind styrde vad som skulle hända och vad man skulle kunna ta sig för att göra. Man tog därför dagen som den kom. Fyrfolk tillhörde inte den oroliga sorten. Man grubblade inte i onödan på vad som skulle kunna hända. När vinden inte var stilla var man i praktiken isolerade på sin kobbe. Oväder var inget konstigt. Det var man vana vid. När kvinnorna skulle föda barn hetsade man inte upp sig i onödan utan kunde vänta till sista veckan innan man tog båten in till Hunnebostrand.


Fyrplatsen ersätts

År 1935 invigdes Sotekanalen, en skyddad färdled innanför. De flesta båtarna behövde nu inte utsätta sig för Sotefjordens strapatser och nycker. Att bygga kanalen var ett AK-arbete till stöd för de många arbetslösa i den kärva dåtiden. Det här blev samtidigt början till slutet för fyrplatsen på Klövskär. Dess betydelse för sjöfarten kom att minska drastiskt.

År 1936 uppfördes på det närbelägna Mjölskär ett 14 m högt betongtorn med fyrkur. Det försågs med en automatiserad AGA-fyr. Samma år avbemannades fyrplatsen Klövskär.

Byggnaden flyttades till Hållö där den år 1937 blev ny bostad för fyrvaktaren. Idag är det endast grunden som är kvar på Klövskär och minner om att människor bodde och levde här i 54 år.


Jfr Skagerack, Västerhavet, F.d. bemannade fyrplatser, Sotekanalen, ledfyr, Hållö, von Otter, klippapparat.