Gasglödljus

Lok med acetylenljus

Lokstrålkastare med injektorbrännare

Tågvagn med ställ för acetylenflaskor

gasglödljus uppfanns 1885 av österrikaren Auer von Welsbach. Han uppfann glödnätet eller som det också kallas glödstrumpan.

Då det värms i en gasbrännare sänder det ut ett vitt ljus med hög intensitet.

Glödstrumpa

Glödstrumpan har formen av en "tummetuta" och är impregnerad med en speciell saltlösning.

Glödstrumpan tillverkas genom att dränka in en textil vävnad av bomull eller asbest i en koncentrerad nitratlösning innehållande 1 viktdel cerium (Ce) på 99 viktdelar torium (Th) och sedan torka den.
Textilen brinner bort i brännarens låga och nitraten omvandlas till motsvarande dioxider, som emellertid bibehåller vävnadens ursprungliga form.
Den så omvandlade glödstrumpan är skör och går lätt sönder.

Strålningsförmågan hos upphettad ren toriumdioxid (ThO2) är ganska liten i det synliga spektret, och har liten värmeutstrålning, vilket vid god värmetillförsel leder till hög temperatur.
Ren ceriumoxid (CeO2) har däremot mycket stor utstrålning i det synliga spektret vid hög temperatur, men också stor värmeutstrålning, och når därför inte lika lätt en hög temperatur.
Det visar sig emellertid att med en liten mängd CeO2 i ThO2 så kan man kombinera hög strålningsförmåga i det synliga spektret med bibehållen liten värmeutstrålning.
En stor andel av värmeenergin i lågan omvandlas därför till synligt ljus.
Glödstrumpan är med andra ord en energiomvandlare från osynlig värmestrålning till synligt ljus.

Glödstrumpan är en central del i belysningar såsom

"Injektorgasbrännaren med fast glödkropp" användes förr som ljuskälla i strålkastare för ånglok.
"Glödstrumpan" hade då formen av en enkrona som värmdes upp av en brinnande låga. Den satt i den paraboliska strålkastarens fokus.