Dykerikompani

dykerikompani, under perioden 1687-1831 monopolskyddade företag för all bärgning av fartyg och skeppsvrak längs de svenska kusterna.

Dykerikompanierna stod under statskontroll och hade viss officiell prägel. De var utplacerade längs kusten. De bemannades av dykerikommissarier, uppsyningsmän och andra anställda. För att stävja att de anställda för egen vinning skulle stjäla eller plundra från vraken utövades en mycket hård intern kontroll och höga straff.

1663 fick tysken Hans Albrecht von Treuleben kungligt privilegium (= monopol) på att inom Sveriges kuster bedriva "dykeri- och bärgningsaffärer", dvs att bärga grundstötta fartyg och vrak.

1667 års svenska sjölag sökte att ordna bärgningsväsendet och uppmuntra till bildandet av organiserad verksamhet för bärgning av grundstötta fartyg samtidigt som lagen avsåg att hindra vrakplundringar och strandrov.

1692 bildades Södra Dykeri- och Bärgningskompaniet, som fick monopol på att under 10 år bärga fartyg samt att fiska upp gods på kusterna av Skåne, Halland samt Göteborgs och Bohus län. Man fick för sin gärning ta betalt efter vad som angavs i Karl XI:s lag. Bland annat upprättade man en dykeristation på Nidingen med upplag av dåtida bärgningsredskap jämte stort magasin för förvaring av gods.

1729 bildades av Mårten Triewald Norra dykerikompaniet, som fick samma rättigheter vid rikets övriga kuster.

Vid riksdagarna framfördes många klagomål över dykerikompaniernas verksamhet. Deras hjälp var ofta svår att få och fick man den var den alltid kostsam.

• 1799 upphörde Norra dykerikompaniet.
• 1822 upphörde Södra dykerikompaniet.
• 1822 bildades ett för hela Sverige gemensamt "dykeri- och bärgningscompagnie".
• 1823 fick varje svensk medborgare rätt att inom svenskt område i öppna sjön fiska upp övergivna skeppsankare.
• 1829 fick varje man rättighet att på svenskt område från havsbottnen ta upp fartyg och varor, som övergivits av ägaren eller dykerikompaniet.
• 1831 upphörde "dykeri- och bärgningscompagniet".
• 1869 bildades Bärgnings- och dykeriaktiebolaget Neptun i Stockholm på initiativ av konsul E Liljewalch.

I utlandet bildades ungefär vid samma tid ett antal bärgningsföretag.

• I England bildades 1857 Thames conservancy.
• I Köpenhamn bildades 1866 Em Z Switzers bjergnings enterprise.
• I Hamburg bildades 1886 Nordischer Bergungsverein.

I Sverige fick vid 1800-talets mitt premiärlöjtnant Carl Kleman myndigheternas uppdrag att organisera ett livräddningsväsende. Han hämtade sina förebilder i England och Danmark. Han fick råd angående livräddningsstationernas placering och hjälp med val av manskap av handlanden Fredrik Stålhammar i Ystad, som kände kusten och dess befolkning. Som agent för Lloyds i London hade Stålhammar varit inblandad i många bärgningar. Se Sandhammaren

Jfr vrak, falskt fyrljus, sjöräddning, Sandhammaren, straff, personal.