Bättre förr

Från fyrwiki
Hoppa till: navigering, sök

Visst var det bättre förr finns det en del som hävdar. Vi tar oss en titt på dåtidens Sverige sett från Carlstens fyr och Marstrand som utgångspunkt.

Fyren på Carlstens fästning i Marstrand vägledde de sjöfarande i 86 år. Den tändes år 1782 och ersattes år 1868 av de nybyggda fyrarna Pater Noster och Marstrands hamnfyr. Under många år utgjorde Carlstens fyr den tidens ”high-tech”. Idag finns inte mycket som minner om att den en gång har funnits.

Fyren såg sex av Sveriges regenter komma och gå: Gustav III, Gustav IV och hans förmyndarregering, Carl XIII, Carl XIV Johan, Oscar I och Carl XV.

Fyrens samtid var omvälvande.


Bondesamhälle.jpg

SweFlag.jpg DKFlag.jpg Symbol fyr.jpg Kompassros ritad.jpg Historik.jpg Livet.jpg Maskaron.jpg Symbol Person.jpg

Marstrand och Carlsten. Stadsmuseet Göteborg
Mynningen av Göta älv före 1645. Rött är danske kungens land. Gult svenske kungens


Bohuslän och Öresundstullen

DKFlag.jpg

Förr var det mödosamt att ta sig fram på land. På vatten var det oftast lättare. Vattenvägarna användes för transport av gods och folk. Vatten förenade, till skillnad från idag, då det för många utgör en skiljelinje.

Då vi går tillbaka i tiden, sträckte sig den danske kungens maktsfär över Nordsjön, Skagerack, Kattegatt, Öresund, Bälten, delar av Östersjön samt angränsande landområden. Av Västerhavet var det endast mynningen av Göta älv som inte var danskt - men enligt de stridsglada danskarna var den väl värd att kämpa för.

För att passera Öresund eller Bälten utkrävde den danske kungen tull. Den stoppade han i egen ficka. Öresundstullen hade införts år 1429 av Erik av Pommern. Den utkrävdes för all passage genom Öresund och Bälten. Den ägde kraft i drygt 400 år. Tullen var orsak till flera krig. Den påskyndade byggandet av staden Göteborg samt Trollhätte kanal och Göta kanal.

Vid färden användes leden på den danska sidan av Öresund, Drogden kallad. Leden på den svenska sidan, Flintrännan, utmärktes först på 1870-talet. Alla handelsfartyg tvingades därför att gå in, antingen till Helsingör eller Köpenhamn, för att där avbryta sin resa och göra tullklareringen. Procedurerna var omständliga och tog lång tid. Tullen retade gallfeber på dem som for ut och in i Östersjön.

I samband med uttagandet av tullen avtvingades ett ständigt ökande antal "småavgifter" såsom fyr- och båkavgifter, skrivarpenningar, fattigpenningar och lästavgifter. Mot dessa "småavgifter" gav den tidvisa svenska tullfriheten inget skydd. Fartygen skulle utan pardon avbryta sin resa, gå in och betala.

Vid freden i Brömsebro år 1645 tvingade Sverige till sig en pant. Den garanterade friheten att slippa betala Öresundstullen. Den utgjorde på 30 år landskapet Halland. Därutöver erövrades landskapen Jämtland och Härjedalen samt öarna Ösel och Gotland.

Vid freden år 1658 i Roskilde erövrade Sverige landskapen Halland, Skåne, Blekinge och Bohuslän. Därutöver på 2 år även Trondheims län och ön Bornholm. Men eftersom leden genom Öresund fortfarande gick på den danska sidan kom tullen att utkrävas även för de svenska fartygen, åtminstone för "småavgifterna". Men år 1720, i freden efter det stora nordiska kriget, gick Sverige miste om sin tullfrihet.

Tullen upphävdes inte förrän år 1857. Den 14 mars detta år undertecknade ett antal länder en traktat där Öresundstullen skulle upphöra. Danmark skulle då få en ersättning av 30 476 325 riksdaler danskt riksmynt. Denna summa skulle fördelas i proportion till ländernas handel genom sundet. Länderna var Sverige- Norge, Belgien, Frankrike, Nederländerna, Preussen och sex andra tyska stater, Ryssland, Storbritannien och Österrike. Sverige betalade 1 590 503 rdr danskt rmt. Fyren på Carlsten hade då väglett de sjöfarande i 75 år.

Staden Marstrand

Sillen går till i Marstrand och kan håvas från land. När renset kokas blir det sillolja

Bohuslän var från början en del av Norge och var på så vis även Danmark. Det som kom att bli centralorten, och den första staden i Bohuslän var Marstrand, som anlades på 1200-talet. Det utfördes på order av den norske kungen Håkon Håkonsson. Stadens centrala del ligger på Marstrandsön, som tillsammans med den norr därom liggande Koön bildar en skyddad och ofta isfri hamn.

Marstrand fick rätt att ta ut så kallad pundtull från varje fartyg som anlöpte den norska Bohuskusten. Borgarna fick rätt att driva handel var och när de ville i hela Bohuslän. Marstrand blev på så sätt centrum för handeln i Bohuslän.

Marstrand blomstrade under sillperioderna. Då gick fisken till i så stor mängd att den kunde håvas upp ur vattnet från stränderna. Den "stora" sillperioden 1747-1808 var den längsta av de nu kända.

När sillen kom betydde det rikedom. Brännvinet flödade och de fala kvinnorna importerades i mängd inifrån landet. Marstrand målades ut som den tidens Sodom och Gomorra. När sillen försvann, försvann inkomsterna. Välståndet övergick i fattigdom och svält.

Då Bohuslän blev svenskt år 1658 blev även Marstrand svenskt. Den geografiskt närliggande nya staden Göteborg, efter tidigare snöpliga försök grundad år 1621, fick då en konkurrent. Kronan gav Göteborg första prioritet och gynnades därför i avsikt att växa och bli stark. I denna tävlan gick Marstrand miste om sina stadsprivilegier. Samtidigt avtog sillfisket. Det ledde till att Marstrands betydelse minskade drastiskt. Det gick så långt att den forna staden började falla i fattigdom och misär.

Porto franco

Gustav III gjorde då ett försök att gynna Marstrand. Han gjorde den åter till stad och nu även frihandelsområde. Under åren 1775-1794 var Marstrand "porto franco", det vill säga frihamn och fristad. Det var under denna tid som fyrenCarlsten anlades.

Porto franco innebar bland annat,

  • att vilket lands fartyg som helst fick fritt in- och utföra varor på Marstrand, och
  • att vem som helst, oavsett trosbekännelse, kunde bosätta sig där. Flera judiska familjer kom att invandra. De kom senare att bli verksamma i Göteborg. Marstrand fick Sveriges första mosaiska församling.

Marstrand betraktades från svensk sida som utländsk mark. Svensk eller utlänning som för någon förbrytelse flydde dit kunde oantastad till person och egendom vistas i staden så länge han stannade där. Undantag var brott mot ära, liv, politiska flyktingar eller fästningens fångar, som hade lyckats rymma.

Varuutbytet mellan Marstrand och det övriga Sverige var underkastat tullbehandling. Undantagna var livsmedel från fastlandet avsedda att säljas på torget till Marstrands innevånare. Smugglingen tog fart. Sillen kom tillbaka. Staden blomstrade.

Carlstens fästning

Teckning från 1801 gjord av Gustaf af Sillén. Observera fyren och den optiska telegrafen

Sedan lång tid har siluetten av Marstrand haft ett markant inslag av Carlstens fästning. År 1667 hade den börjat byggas på Marstrandsön. Det var Erik Dahlberg (1625-1703) som hade gjort ritningarna. Den har därefter under flera perioder byggts ut och till. På 1700- och 1800-talen byggdes de yttre delarna. I början av 1700-talet var vallarna färdiga, de runt den stora borggården med det centrala tornet. År 1860 ansågs fästningen vara färdigbyggd. Inte lång tid därefter, år 1882, ansågs den ha spelat ut sin roll som försvarsanläggning.

Två gånger har fästningen intagits, båda gångerna i krig med Danmark-Norge. År 1677 intogs fästningen under det dansk-svenska kriget åren 1675-1679. Under ledning av Ulrik Fredrik Gyldenlöwe (1638-1704) erövrades den av en dansk- norsk flottstyrka. Gyldenlöwe var dansk ståthållare i Norge och son till kung Fredrik III av Danmark.

År 1719 intogs fästningen andra gången, åter igen av en dansk- norsk flottstyrka. Denna gång leddes den av den norske amiralen och sjöhjälten Peder Tordenskjold (1691-1720). Samtidigt beslagtogs de svenska örlogsfartyg som låg i hamn-bassängen. Utan att möta något större motstånd besattes Koön. Tordenskjold hade snart också erövrat fästningens utanverk. Fem dagar senare kapitulerade kommendant Danckwardt och överlämnade Sveriges då starkaste fästning, med alla sina förråd, till fienden. De som ansåg sig begripa, begrep inte hur detta var möjligt.

"Marstrandsarbete"

För att få arbetskraft till fästningsbygget infördes ett nytt straff i den svenska lagen. "Marstrandsarbete" dömdes ut för såväl grova brott som för, med dagens ögon, enklare förseelser. Längden varierade från ett par år till livstid. Ju större behovet var av arbetskraft, desto flitigare utdömdes marstrandsarbete. I realiteten innebar det dödsstraff.

Fångarna levde och arbetade under vidriga förhållanden. För att inte rymma till staden, som ju bara låg på några stenkasts avstånd, hölls de slagna i järn. År 1680 anlände den förste fången. År 1697 avled 70 fångar på grund av sjukdom. År 1845 inrymde Carlsten 179 livstidsfångar, varav 120 var dömda för stöld och 8 för kyrkostöld. Den kanske mest ryktbare fången var Lars "Lasse-Maja" Molin, dömd 1813 till livstids marstrandsarbete. Han benådades år 1837 av kung Carl XIV Johan.

År 1854 befalldes i ett kungligt brev daterat den 7 mars, att samtliga fångar på fästningen skulle transporteras till andra platser i riket. Skälet var att ett eventuellt indragande av Sverige i Krimkriget stod för dörren. Kriget skulle göra det vanskligt att både ha fästningen som försvarsanläggning och som fängelse. 20 dagar senare fördes därför de 232 livstidsfångarna ombord på en galeas. Den bogserades till Göteborg av ångfartyget Freja. 32 av fångarna lämpades av på fästningen Nya Älvsborg. Resten föstes över till skansen Kronan i Göteborg. Fyren på Carlsten hade då väglett de sjöfarande i 72 år.

Kyrkan och centralmakten. Brott och straff

Svenskarna har sedan århundraden varit ett folk uppfostrat till att lyda. Statskyrkan och den världsliga centralmakten levde i symbios och hjälpte varandra att härska över menigheten. Genom sin utövning av makt inpräntades lydnad. Det var ett sätt att härska och hålla undersåtarna på mattan.

Skyldigheten att bevista gudstjänsten på söndagarna tvingade skarorna att samlas under kyrkans tak. Om besökarna visade tecken till att somna väcktes de genom knuffar från kyrkstöten. Detta för att inte gå miste om prästens ord. Kyrkan höll församlingsborna i ”Herrans tukt och förmaning”. Det helvete som skulle drabba den, som inte gick den rätta vägen, inpräntades i alla.

Statskyrkan var centralmaktens talrör. Från predikstolen läste prästen upp vad den världsliga makten hade att säga. För att hålla undersåtarna i lydnad klämde samhället till hårt och brutalt. Straffen skulle avskräcka, "androm slikom till skräck och varnagel".

Centralmakten hjälpte den skyldige att känna sitt straff redan under sin tid på jorden. Botgöringen skedde öppet och offentligt. De så kallade skamstraffen utgjorde de mildaste straffen i straff¬skalan. De förutsatte medverkan av församlingsborna. För att ha avsedd verkan skulle den dömde kunna beskådas och kännas igen av alla. Han fick därför inte dölja sitt ansikte. Straffen verkställdes i eller strax utanför kyrkorummet.

Verkställandet var offentliga tillställningar och skådespel för folket, genomförda under medverkan av kyrkans tjänare. Med skamstraff som det lindrigaste, utgjordes påföljderna i stigande hårdhet av, kroppsstraff, frihetsstraff och dödsstraff.

Skamstraff

Skamstraffen utgjordes i ökande hårdhet av:

  • Skampallen, då den botgörande i menighetens åsyn låg på knä under pågående gudstjänst.
  • Kyrkoplikt, då den botgörande under gudstjänsten gjorde offentlig avbön.
  • Stocken, då den botgörande till händer och fötter satt fjättrad i en ”möbel” inne i eller strax utanför kyrkan.

I mitten av 1800-talet kom skamstraffen att anses vara moraliskt nedbrytande. Inte för undersåtarna, utan för den brottslige. Skamstraffen togs därför bort. Stocken avskaffades år 1841. Skampallen avskaffades år 1845. Då kyrkoplikt avskaffades år 1855 hade fyren på Carlsten väglett de sjöfarande i 73 år.

Kroppsstraff

StraffSpöpåle.jpg

Kroppsstraff verkställdes av bödel eller soldater. Den dömde skulle lida medan folket såg på. - Spö utdömdes till männen, ris till kvinnorna. Det högsta straffet var 40 par spö eller 30 par ris. Den dömde kläddes i en speciell skjorta, som lämnade ryggen bar. Verkställandet skedde med den dömde fasthängd vid skampålen. - Hudstrykning var prygel utförd av bödel. Den utfördes med piska. - Gatlopp innebar att den dömde med ryggen bar fick springa mellan två led med upp till 300 soldater och av vardera ta emot ett piskrapp. Blev brottslingen dömd till nio gatlopp var det nästan en garanterad dödsdom. Gatloppet avskaffades år 1734. - Tortyr användes vanligen för att framtvinga bekännelse eller upplysningar. Tortyr avskaffades år 1868. Fyren på Carlsten hade då väglett de sjöfarande i 86 år.

Frihetsstraff

Frihetsstraffet verkställdes genom fängelse eller så kallat fästningsarbete, det vill säga straffarbete. Det kombinerades ofta med någon form av kroppsstraff. Innan den dömde försvann ur samhällets gemenskap skulle alla se vilken usling han var. - Frihetsstraffet var för det mesta tidsbestämt. Strafftiden "behaglig tid" avsåg tills man tyckte att fången fått nog eller visade tecken på bättring. Det innebar minst tre år. "Livstid" innebar tills den dömde avled. - År 1825 bestämde Kungl. Maj:t att de som var dömda på livstid för mord, mordbrand, rån, stöld eller falskmyntning skulle fördelas på fästningarna Karlskrona, Nya Älvsborg och Carlsten i Marstrand. Andra fästningar som också tjänade som fängelser fanns bland annat i Varberg, Landskrona, Malmö, Kristianstad, Kalmar och Vaxholm. - 1866 upphörde fästningen Nya Älvsborg att vara fängelse. Cellfängelser uppfördes senare i många svenska städer. Fyren på Carlsten hade då väglett de sjöfarande i 84 år.

Dödsstraff

StraffGalge.jpg

Dödsstraffet verkställdes av bödel i närvaro av en präst i egenskap av offrets själasörjare. De olika fögderierna hade sin egen galgbacke och som var väl synlig för allmänheten. Avrättningar var vanliga i Sverige till långt in på 1800-talet. Fram till 1865 avrättades någon person åtminstone varje månad. Avrättningarna var ett "folknöje" och drog stora åskådarmassor. - Rådbråkning innebar att den ännu levandes skelettdelar krossades ben för ben tills döden inträtt. Rådbråkning avskaffades år 1835. - Hängning utfördes i galge. Magnus Christiansson Nederwall blev 1832 den siste att avrättas genom hängning. Brottet var sedelförfalskning. Platsen för avrättningen var Galgholmen i Marstrand. - Stegling användes som "förstärkning" av dödsstraffet. Den avrättades kropp styckades upp, vanligen i fyra delar plus huvud. Delarna lades väl synliga upp på vagnshjul som horisontellt underlag. Stegling avskaffades år 1841. Fyren på Carlsten hade då väglett de sjöfarande i 59 år. - År 1910 verkställdes det sista dödsstraffet i Sverige. Rånmördaren Alfred Ander giljotinerades på Långholmen i Stockholm.

Denna verklighet med brott och straff var del av marstrandsbornas vardag. De hade ju sin egen avrättningsplats, Galgholmen.

Världens åttonde underverk

Erik Nordewall, kanalbyggaren

Göta älv utgjorde inte bara en gräns mellan Bohuslän och ”den svenska sidan”. Den var också en transportled. Emellertid avbröts den på tre ställen av vattenfall. Lasten fick då tas iland och dras förbi. Två av fallen gav upphov till namnen Lilla Edet och Stora Edet, det senare ungefär vid dagens Trollhättan.

För att komma förbi fallet vid Lilla Edet, en höjdskillnad på cirka 6 meter, byggdes Sveriges första sluss. Den togs i bruk år 1607. Kunskapen om hur man byggde en sluss fanns då inte i Sverige. Därför importerades den. Den fanns i England och den fanns i Nederländerna. Men i båda rådde förbud mot export av kunskap. Därför smugglades en kunnig ledare till bygget. Han togs från Nederländerna.

Att ta sig förbi de 32 meter höga fallen i Trollhättan visade sig vara betydligt svårare. Efter försök av flera gick uppdraget till Erik Nordewall. Han och hans personal lyckades. År 1800 invigdes i Trollhättan ett system med slussar och kanaler förbi de mäktiga fallen. Fyren på Carlsten hade då väglett de sjöfarande i 18 år.

Kanalen innebar en 82 km lång farled mellan Vänern och Västerhavet, en höjdskillnad på 44 meter. Att åstadkomma denna förbindelse ansågs av samtiden vara i dignitet med världens underverk. Svenskarna betecknade det som det åttonde.

Sjömätningar

Handlod med rulle, lodlina, knävring och lod. Figur L Elsby

För att kunna ta sig fram på vatten behöver man veta var det är fritt och var grunden ligger. Ett systematiskt sätt att få fram den kunskapen är genom att mäta och kartlägga.

När kanalen genom Trollhättan planerades var förväntningen att trafiken på Vänern skulle öka. Vänern är inte bara stor, den är fylld med 813 öar, 8 772 holmar och mer än 12 000 skär. Man behövde ta reda på var dessa fanns och ange lägena i en karta. Det gjordes genom sjömätningar. De utfördes i omgångar, även på vinterisar, under slutet av 1700-talet. Det blev underlaget för sjökort som kom ut år 1789 och som var signerade av amiralen Johan Nordenankar. De innehöll markerade leder, grundkurvor och djupsiffror. Fyren på Carlsten hade då väglett de sjöfarande i 7 år.

Även på västkusten och i andra vatten utfördes i omgångar sjömätningar som underlag för uppdaterade och nya sjökort.

Missvisning

Vätskekompass tillverkad av AB Lyth Sweden, tillv.nr. 40263. Foto L Elsby

Vi är vana vid att kompassnålen pekar mot norr. Men det har den inte alltid gjort. Vad nålen gör är att den pekar mot magnetiskt norr. Det är bara det att den magnetiska nordpolen inte ligger på samma plats som den geografiska. Och inte bara det. Den magnetiska polen flyttar sig. Och inte nog med det. Den magnetiska nordpolen och sydpolen har under historiens lopp bytt plats flera gånger. Och är på väg att snart så åter göra, om tusen år eller så.

Kompassens missvisning har över tiden varit ganska betydande. För Bohuslän har den varit och ändrat sig enligt följande tabell:

År Missvisning
1785 16° V
1888 11° V.
1970 02° V.

I de ”gamla” seglingsbeskrivningarna gavs kurser uttryckta som "enligt kompassen", det vill säga i magnetisk kurs. Många kartor ritades med magnetiskt norr uppåt. Därutöver finns lokala områden där missvisningen kan vara betydligt mer än 20°.

Den optiska telegrafen

Till vänster den optiska telegrafen på Telegrafberget i centrala Göteborg. I mitten syns Skansen Kronan. Litografi från 1859

Den i Sverige första telegraflinjen öppnades år 1796 mellan Åland och Grisslehamn i Stockholms skärgård. Det var en så kallad optisk telegraf. Den byggde på, att ett antal vita skivor kunde ställas så att de bildade olika mönster och som kunde läsas av och tolkas. Budskap som tidigare hade tagit ett dygn att överföra för kurir per roddbåt, segelbåt och hästrygg tog nu bara ett tiotal minuter med den nya tekniken.

År 1800 fick linjen en efterföljare i Marstrand. Då invigdes en optisk telegraf placerad på Carlstens fästning. Den stod via Hisingen i förbindelse med Göteborg. Några år senare, cirka år 1805, byggdes linjen ut från Göteborg till Vinga fyrplats. Fyren på Carlsten hade då väglett de sjöfarande i 23 år.

I 71 år stod den stora träställningen på Carlstens fästning och utväxlade budskap med militärt och civilt innehåll. Den ersattes år 1871 av den elektriska telegrafen. Den hade då kommit till Marstrand. Den hade år 1853 börjat att införas i Sverige. Fyren på Carlsten hade då väglett de sjöfarande i 71 år.

Det svenska Ostindiska handelskompaniet

Ostindiefararen Göteborg III för fulla segel. Arikv sailtosee.com

År 1806 kom ostindiefararen Maria Carolina tillbaka till Göteborg efter sin två år långa resa till Kina. Fyren på Carlsten hade då väglett de sjöfarande i 24 år. Resan med Maria Carolina kom också att bli den sista som kompaniet genomförde innan det upplöstes år 1813.

Det svenska Ostindiska handelskompaniet hade bildats år 1731 i Göteborg. Det var 131 år efter det engelska kompaniet. Kompanier hade med varierande framgång grundats även i Nederländerna, Frankrike, Skottland, Danmark, Spanien och Österrike. De låg alla i hård konkurrens mot varandra. Ostindiefararna behövde därför vara kraftigt beväpnade handelsskepp för att skydda sig mot pirater och mot varandra.

Det svenska kompaniet kom att få en stor ekonomisk betydelse för hela Sverige. Dess årliga omsättning var lika stor som dåtidens svenska bruttonationalprodukt. Varorna såldes på auktion i Göteborg. Det mesta gick till utländska köpare och försvann på så sätt ut ur riket. Men pengarna stannade kvar i landet.

Kunskapen om att driva handel med så avlägsna länder fanns på den tiden inte i Sverige. Därför importerades den. Ett antal kunniga utlänningar förmåddes att flytta hit, främst skottar och engelsmän. De naturaliserades till att bli svenska medborgare genom att svära tro- och huldhetsed till den svenske kungen och bosätta sig i Göteborg. Holländska och tyska familjer, tillsammans med ett ökande antal svenska, hade bott där sedan då staden bildats. Med detta kosmopolitiska inslag blomstrade staden Göteborg. Men det skedde inte utan gnissel från det avundsjuka och fåkunniga lokala borgerskapet.

Runt sekelskiftet år 1800 upphävdes monopolen för de olika ländernas ostindiska kompanier. De en gång så enorma vinsterna hade nu vänts i förlust. Det orsakades främst av Napoleontidens omvälvningar och osäkerhet på haven. Kontinental-systemet försvårade återexporten från Sverige. USA's frigörelse konkurrerade ut européerna.

Napoleonkrigen, amiral Saumarez och Marstrand

Admiral James Saumarez. Foto Holdebrands Historia

Under napoleonkrigen år 1799-1815 skedde en omfattande smyghandel till Storbritannien med livsmedel och förnödenheter från Skåne- och Blekingekusten. Konvojer avseglade genom Öresund och Bälten och gick via Vinga vidare över Nordsjön. År 1807 ökade handeln markant.

Engelsmännen var väl förtrogna med Göteborg. Staden blev en viktig lagerplats för engelska kolonialvaror och manufaktur¬produkter. Den engelska kolonin i Göteborg hade dessförinnan erhållit religionsfrihet och fått rätt att bygga egen kyrka, år 1741 närmare bestämt.

År 1808, då Sverige hade anfallits av Ryssland och Danmark-Norge, anlände i maj en brittisk eskader till Göteborgs inlopp. Det var 62 örlogsfartyg ledda av amiral Saumarez (1757-1836). 10 dagar senare anlände en brittisk transportflotta om 180 fartyg och 10000 man med hästar och kanoner. Den ankrade upp i Göteborgs inlopp. Gustav IV Adolf hade begärt stöd hos britterna om pengar, fartyg och manskap. De erbjöds nu svenskarna.

Men kungen vägrade att ta emot hjälpen. Transportflottan seglade tillbaka till England. Saumarez och hans flotta stannade kvar. Den hade som uppgift att skydda konvojerna med livsmedel till Storbritannien samt att ge den svenska flottan stöd mot den ryska.

Åren 1808-1812 kom amiral Saumarez årligen tillbaka. Han hade Vinga Sand i Göteborgs inlopp som återkommande bas för sin flotta. Under vintermånaderna reste han själv och flertalet örlogsfartyg hem medan han lämnade kvar några fartyg i Öresund och vid Marstrand.

År 1810 slöt Sverige fred med huvudfienden Frankrike och tvingades därmed att acceptera Napoleons kontinentalsystem. De diplomatiska förbindelserna med Storbritannien bröts då officiellt. Smyghandeln fortsatte. Sverige tvingades officiellt att förklara krig mot Storbritannien. Smyghandeln fortsatte.

På våren år 1810 återvände Saumarez med sin eskader till Vinga Sand. Stora delar av den fortsatte till Hanö, som svenskarna hade upplåtit som bas för britterna. Många sjömän dog av sjukdom. På Hanö inrättades därför en engelsk kyrkogård för dem som råkade dö där. Handelsmännen fortsatte att förse England med livsmedel.

Från Småland fördes boskap för slakt. I Karlshamn och Nogersund blomstrade slakterierna. 500-800 engelska handelsfartyg med last av livsmedel beräknas år 1810 ha avseglat via Hanö. Perioden 30 maj till 28 juli hade den brittiske amiralen Dixon eskorterat 1675 nord- och sydgående fartyg genom Öresund. Eftersom britterna var i krig med Danmark struntade de i att betala Öresundstullen.

1810 inträffade en incident som kunde ha fått svåra följder. Från den brittiska fregatten ”Hero” upptäcktes en dansk båt i Marstrands hamn. Danmark och England låg i krig. Britterna sände ut en båt, kapade den danska och tog den på släp. Det upptäcktes av svenskarna, som tog upp jakten. När britterna såg att de inte skulle hinna undan, öppnade de eld. Elden besvarades från fästningen. En britt dödades och flera sårades. De brittiska officerarna sattes i fästningens torn och manskapet kastades i fängelsehålorna. Danskarna befriades. Saumarez och Krusenstjerna lyckades lösa det som kunde ha blivit en allvarlig störning länderna emellan. De tillfångatagna britterna släpptes.

Under år 1811 låg större delen av Saumarez flotta i Hakefjorden innanför Marstrand. År 1812 led Napoleon sitt ryska nederlag och blockaden mot England hävdes. Britterna lämnade Hanö. Handeln fortsatte, nu öppet och ostört. Fyren på Carlsten hade då väglett de sjöfarande i 30 år.

Nationellt trauma

FiFlag.jpg

I kriget kom Finland att gå förlorat. I freden i Fredrikshamn år 1809 blev Finland och Åland ryska storfurstendömen. Sverige kunde nu inte längre strida tappert till siste finne. Fyren på Carlsten hade då väglett de sjöfarande i 27 år.

Livslängd och sjukdomar

Bakterien Pasteurella Pestis som orsakar pest. Bild www.lookfordiagnosis.com

Då, såväl som nu, drabbades man av sjukdomar. Då, liksom nu, fanns bakterier och virus. Det var först under 1800-talet som man med hjälp av mikroskopet upptäckte bakterierna och förstod deras roll. Innan dess tvättade man inte händerna när man kom från stall och ladugård, inte heller efter att ha uträttat sina naturbehov.

Antibiotika och febernedsättande medel fanns inte. När man väl blev sjuk var det upp till ens egen kropps motståndskraft, om och hur man skulle klara det. Dödligheten för spädbarn var hög. Dödligheten för mödrar i ”barnsäng” var hög.

Medellivslängden ökade med ökande kunskap och välstånd. På andra hälften av 1700-talet var den 35 år för män och 38 år för kvinnor. På andra hälften av 1800-talet var den 42 respektive 46 år. År 1900 var den 51 respektive 54 år. År 2000 var den 77 respektive 82 år.

Kolera är en smittsam mag- tarmsjukdom med diarréer och kräkningar. Den orsakas av en bakterie och sprids via avföring, dricksvatten och smittade livsmedel. Kolera är känd i Indien sedan urminnes tid. Den kom till Europa under 1800-talet. År 1834 kom koleran till Sverige. Fyren på Carlsten hade då väglett de sjöfarande i 52 år. Ett stort antal människor insjuknade. Många dog. De begravdes i all hast på särskilda kyrkogårdar. Av Göteborgs innevånare dog drygt 8% i sjukan. Koleran kom åter år 1850. Göteborg drabbades sedan nästan årligen fram till år 1859. Senast som koleran härjade i Sverige var 1872-1873.

Pest är en smittsam sjukdom med hög dödlighet, orsakad av en bakterie. Böldpest och lungpest är de vanligaste formerna. Värst rasade pesten i mitten av 1300-talet, då kallad digerdöden. Dödligheten var ofta 60-95%. År 1710 var senast som pesten drabbade Sverige mera allmänt. Sjukdomen spreds över hela landet med undantag av Bohuslän, Dalsland och Värmland.

Influensa förekom då som nu. Den sprids med virus. 1830-1833 var nästan hela Asien och Europa hemsökta. 1889 kom ”ryska snuvan” till Sverige. 1918 kom ”spanska sjukan”.

Barnsjukdomar förekom då som nu. Till exempel röda hund, mässling, scharlakans-feber och vattkoppor. Andra ”vanliga” sjukdomar, för de i Bohuslän såväl för dem i övriga riket, var smittkoppor, polio, difteri, tyfus, rödsot, dysenteri och stelkramp.

Karantän och vaccinering mot koppor

Tornet på Känsö. Foto L Elsby

Ett sätt att förebygga införsel av sjukdomar var att sätta folk och fä i karantän. Sedan medeltiden har fartyg från smittat land ålagts att gå i karantän. Dock i regel endast om pest eller kolera fanns ombord, eller hade förekommit under resan. Fartyget skulle då hissa gul flagg (karantänsflagg, internationell signalflagga ”Q”).

År 1720 upphävde England karantän för människor. Det ansågs då inte längre vara praktiskt görbart på grund av den ökande internationella trafiken. År 1807 inrättades på Känsö i Göteborgs skärgård den första svenska karantänsanstalten. FyrenCarlsten hade då väglett de sjöfarande i 25 år. Idag är karantänsanstalterna för människor nedlagda.

Ett annat sätt att skydda sig mot sjukdom är genom vaccinering. Man upptäckte att mjölkerskor, till skillnad från andra, inte drabbades av smittkoppor. Orsaken var att de drabbades av kokoppor, en sjukdom orsakad av en snarlik bakterie, men som gav mycket lindrigare symptom. Man fann att man kunde skydda sig mot smittkoppor genom att använda lymfa från kor, smeta ut den på huden och göra ett antal stick med nål. Det blev klockarens uppgift att genomföra detta som man kom att kalla skyddsvaccinering, senare i förfinad form benämnd Calmettevaccinering. Sjukdomen smittkoppor har på så sätt blivit praktiskt taget utrotad.

Göta kanal

Kanalbyggaren Balzar von Platen

Frågan om en kanal mellan Väst- och Ostkusten var av gammalt datum. Den blev åter aktuell då Trollhätte kanal öppnades år 1800. Tio år senare, den 11 april 1810, utfärdade kung Carl XIII privilegiet för ”Göta kanalbolag”. Tillsammans med Trollhätte kanal kom Göta kanal att bilda en 387 km lång vattenväg tvärs över Sverige. Ett av flera skäl var att slippa betala den förhatliga öresundstullen.

Baltzar von Platen fick uppdraget. Han tog hjälp av Thomas Telford, en engelsk expert och kanalbyggare, att projektera, mäta och bestämma kanalens sträckning och slussarnas läge. Uppdraget att staka ut kanalen anförtroddes åt två tonåriga ”finniga snorvalpar”, bröderna Nils och John Ericsson. De skulle senare skapa sig berömmelse i andra sammanhang.

Åren 1810-1832 byggdes kanalen, fram till 1827 under ledning av von Platen, som avled detta år. Man började med Västgötadelen. Den startar vid Sjötorp i Vänern (44 meter över havet) och passerar sjön Viken (92 m ö h) för att vid Karlsborg nå ut i Vättern (88 m ö h). Denna sträcka är 67 km lång och har 21 slussar. Den var klar år 1822.

Östgötadelen går från Motala vid Vättern (88 m ö h) och går fallande ner till Mem vid Slätbaken och Östersjön. Denna sträcka är 93 km lång och har 37 slussar. Kanalen invigdes av kung Carl XIV Johan år 1832 under kunglig pompa och ståt.

Kanalbygget slukade en mycket stor andel av dåtidens resurser. Slutnotan kom att visa på 8,9 miljoner kronor, en nästan ofattbar summa i dåtidens penningvärde. 58000 man deltog i bygget. De gjorde 7 miljoner dagsverken à 12 timmar.

Kanalen betraktades som högmodern och slussarna var lika stora som i den tidens Kielkanal. Slussarna medgav fartyg av 32 m längd, 7 m bredd och 2,8 m djupgående, vilket motsvarade en lastförmåga på cirka 260 ton. Slussarna fick större mått än de i den år 1800 öppnade Trollhätte kanal, som senare kom att breddas.

På 1850-talet utarbetades seriösa planer med ryska företrädare. Avsikten var att öppna handelsfart för att skeppa varor från Ryssland via Göta kanal för att kringgå Öresundstullen. Men Göta kanal fick aldrig den betydelse som man hade trott. Detta av två skäl.

  • Dels upphörde Öresundstullen år 1857.
  • Dels byggdes ett nät av järnvägar i Sverige. Västra stambanan (Stockholm - Katrineholm - Göteborg), började att byggas år 1855. När den var klar år 1862 hade fyrenCarlsten väglett de sjöfarande i 80 år.

Fyren på Carlsten

Marstrand och Carlsten före 1865. Foto Lotsverket

Överst på fästningen i Marstrand lyste en fyr mellan åren 1782 och 1868. Den var den första på den bohuslänska kuststräckan. Skälet till att bygga fyr just här var alla de skeppsbrott som hade inträffat och den genom tillkomsten av Trollhätte kanal förväntade ökningen i trafik.

År 1782, den 1 augusti, tändes fyren. Detta gjordes alltså då Marstrand var ”porto franco”, frihandelsområde. Att fyr skulle tändas hade ett år dessförinnan annonserats i ”Inrikes Tidningar”. Fyren var ritad av C Wijnblad. Tornet var runt, lågt och murat i tegel. Det kröntes av en lanternin av trä med spira, kula och vimpel.

Själva fyrapparaten var konstruerad av Jonas Norberg (1711-1783), som var kommissarie och direktör vid Modellkammaren i Stockholm. Denna hade inrättats år 1687 av Christoffer Polhem och kan sägas vara den första ansatsen till högre teknisk utbildning i Sverige.

Fyrapparaten var av en ny, revolutionerande konstruktion. Sex grunda, paraboliska speglar av förgylld koppar var monterade på en ställning i trä. Den satt på en vertikal axel och drogs runt av ett urverk med lod. På ställningen satt tre oljelampor. Genom speglarnas placering fick man 6 starka blänk "under varje omgång", som tog 5 minuter. Carlstens fyr blev därigenom världens första blänkfyr.

År 1784 kompletterades fyrapparaten så att den utöver 6 starka gav 3 svaga ljus "under varje omgång". Fyren blev därmed lättare att navigera efter.

1808 var det sista året för den "stora" sillperioden. Därefter började silloljan att tryta. År 1819 gick man därför över till rovolja (ungefär rapsolja) som lysolja för fyren.

År 1822 utbyttes lanterninen av trä till en i järn. Dessutom byttes oljelamporna ut mot så kallade "Argandska" lampor. De gav ökad lyskraft. Just dessa var tillverkade i England. Aimé Argand (1755-1803) hade år 1784 konstruerat rundbrännaren. En platt, bred veke av bomull stacks in underifrån och kom upp formad som en ring. Lågan fick luft både utifrån och inifrån. Med ett lampglas kring lågan brann den klart och nästan helt utan att sota. Rundbrännare och lampglas kom att revolutionera fyrbelysningen. De används än i dag i fotogenlampor.

År 1836 installerades en ny spegelapparat. Den var tillverkad i England. Sexton paraboliska speglar av försilvrad koppar, placerade i en cirkel, med var sin Argandsk oljelampa. Den stora ringen med lamporna vreds med ett varv på 8 minuter av ett urverk med lod. Varje blänk var synligt i 25-30 sekunder. Fyren var för sin tid av mycket hög klass och betecknades som den mest ljusstarka i landet. Vid siktigt väder kunde seglare till havs se Carlstens fyr samtidigt med Skagens fyr.

År 1868, den 1 november, släcktes fyren på Carlsten samma dag som den ersattes av fyrljuset från de nybyggda fyrarna Pater Noster och hamnfyren i Marstrand. Fyren på Carlsten hade då väglett de sjöfarande i 86 år.

Skötseln av fyren

Carlsten Lanternin. Figur Leif Elsby

Lotsverkets lots- eller fyrplatser, hade en med det militära snarlik organisation. Men titlarna var andra. På fyrplatsen var det fyrmästare, fyrvaktare och fyrbiträde. På arbetsplatsen var det emellertid inte disciplinen som var det viktiga. Man hade ett arbete att sköta.

För att komma till fyren fick man streta uppför stadens branta backar upp till fästningen. Och sedan var det de mer än 200 trappstegen inom fästningen och i centraltornet. Men väl däruppe hade man en fantastisk utsikt från sin arbetsplats.

Fyren skulle tändas en halvtimme efter solnedgången. Innan dess var det en del bestyr att utföra. Över speglarna hängde dammkåpor. De skulle lyftas av. Lysolja skulle fyllas på. Vekar och lampglas skulle putsas. Lanterninens glasrutor skulle torkas av och urverket skulle dras upp. Sedan måste fyren passas hela natten.

Det gällde att se till att lågorna brann lika stora och att de inte sotade eller slocknade. Då och då måste lampglasen lyftas av och vekarna jämnas till. Den stora ställningen fick då inte stannas utan man fick gåendes följa med apparaten medan den vreds runt av urverket. Under stormiga nätter flämtade lågorna och sotade. Det hände också att glasrutorna trycktes in av blåsten och gick sönder. Lågorna kunde då blåsas ut.

Fyren skulle släckas en halvtimme före soluppgången. Mörka och disiga morgnar gjorde man undantag och den fick brinna tills det blev full dager. De dagar på vintern då isen låg så långt ut, att man från tornet inte kunde sikta öppet vatten, behövde fyren inte tändas.

Klockan 10 på förmiddagen skulle fyrpersonalen vara på plats för att utföra den dagliga översynen. Lampor och vekar skulle putsas. Men det viktigaste var speglarna. De lyftes ner från sina stativ och placerades i en särskild putsstol. Den blanka ytan behövde då inte vidröras med fingrarna. Poleringen skedde med fint linne och sämskskinn. Var fjortonde dag tvättades speglarna med tvål, svamp och vatten. Lanterninens glasrutor skulle torkas ut- och invändigt. Sist sattes damm-kåporna på och så fick det stå till på kvällen.

Under de korta sommarnätterna tog fyrmästare och fyrvaktare var sin natt. Men så snart som natten blev längre än sex timmar indelades den i vakter om fyra timmar. Oavsett om fyrmästaren hade haft nattvakt eller ej så var han skyldig att personligen se till tändning, släckning samt rengöring.

Fyrmästare Carl Magnus Olsson och hans familj

Fyrmästare Carl Magnus Olsson

Under åren 1847-1868 var Carl Magnus Olsson (1817-1910) fyrmästare på Carlsten. Han var kofferdistyrman och hade gift sig med Anna Charlotta Sandberg (1814-1899). Han sökte sig iland och fick tjänst som fyrvaktare på Morups Tånge. På sommaren 1843 infann han sig för att göra fyren färdig och övervaka inrättandet av tjänstebostaden. Han skötte sig med all heder. Familjen växte.

År 1847 hade befattningen som fyrvaktare vid Carlstens fyr blivit ledig. Han sökte den. Eftersom han hade goda vitsord av Lotsdirektören, "gjort sig känd för utmärkt pålitlighet och ordning i sina skyldigheters fullgörande", erhöll han den 25 augusti 1847 sin fullmakt. Men inte som sökt fyrvaktare utan nu befordrad till fyrmästare. Den förre fyrmästaren på Carlsten, Isaak Skoglund, hade nämligen avlidit och man behövde en efterföljare. Som fyrvaktare och medarbetare till Carl Magnus fanns sedan tidigare fyrvaktarna Anders Christiansson och hans bror Samuel.

I Marstrand fanns skola för barnen men ingen tjänstebostad. Familjen hyrde av änkan Johanna C Lilja ett litet hus med del i en bod. Betalningen var 100 riksdaler banko per år.

År 1842 hade folkskolestadgan införts. Den påbjöd obligatorisk skolgång för alla barn i Sverige. Det ankom på varje församling att inrätta och bekosta skolan. Barnen Olsson började efterhand den förberedande skolgången hos klockare och kopparslagare E Alm. För detta fick han en riksdaler per barn och månad.

Efter ett antal år hade fyrmästare Carl Magnus Olsson fått åtta barn att försörja. För att dryga ut lönen gjorde han vad han kunde. Redan 1849 hade han blivit förordnad till skeppsmätare i Marstrand efter friherre Evald Uggla, en syssla som Carl Magnus kom att inneha i 47 år. Han började också att väva vekar till fyren.

Hustru Anna Charlotta drog också sitt strå till stacken. Förutom att ta hand om hem och familj tvättade hon och strök dammkåpor, handdukar och förhängen till fyren. Även hon började att väva vekar. Så även döttrarna då de hade hunnit bli så stora att de kunde hjälpa till. Från och med mitten av 1860-talet skrevs årliga kontrakt mellan fyrmästare Olsson och Lotsverket om leverans av vekar. De varierade i nutida mått mellan 300 och 600 meter om året. När årets kvantitet var färdig anlände en fyringenjör till Marstrand för att kontrollera den. Innan dess fick vekarna varken sträckas eller rullas.

Sommargäster och naturahushållning

Sedan år 1822 har Marstrand varit badort, sedan 1843 och Oscar II:s tid Sveriges förnämsta. Sedan mitten av 1800-talet började Marstrand att bli allt livligare besökt av badgäster. Uthyrningen av rum blev undan för undan en växande inkomstkälla för Marstrandsborna. De byggde sig större hus än vad de egentligen själva behövde, bara för att användas för uthyrningen.

Hushållen i staden var vid 1800-talets mitt ännu i stor utsträckning självhushåll. Till fyrmästarens nya bostad hörde ett fähus där man hade höns, ankor, gäss och två kor. Korna fick på dagarna beta bland bergen men varje kväll hämtas ner till gården. Grisar hölls också men de fick på somrarna flyttas till en särskild ”grisestad” söder om fästningen för att inte störa sommargästerna.

Fyrmästaren producerade alltså mjölk, smör, ost, ägg, kött och fläsk. Sönerna fiskade och gick på sjöfågeljakt. Trädgården gav frukt och grönsaker. Först fram på 1890-talet upplöstes denna gamla ordning.

Post och kustsjöfart

FarosMagyarStamp.jpg

Hållö fyrplats var Anton Olsson fyrmästare. Han var bror till fyrmästaren på Carlsten. Modern bodde som änka på gården i Fiskebäckskil. Hos sig hade hon dottern Anna Catharina och dennes man. 1855 dog modern. Svågern löste in brödernas andel. 1863 dog systern.

Buden kom Carl Magnus Olsson tillhanda via brev från brodern. De två kunde på grund av sina tjänster inte träffas särskilt ofta. Desto flitigare skrev man brev. För befordran av post hade skärgårdsborna ännu inget förtroende för ångbåtarna. Man använde sig helst av betrodda, seglande bud.

I början av 1830-talet gjordes de första visiterna med ångbåt till Marstrand. På 1840-talet gjordes de första trevande försöken med reguljära båtförbindelser. Det skedde mellan Göteborg och Uddevalla. Några år senare togs initiativ till en trafik som skulle komma att omfatta hela Bohusläns kust. Under senare hälften av 1800-talet utgjorde den ett finmaskigt nät. Stensatta ångbåtsbryggor byggdes på många ställen längs kusten.

År 1868 bildades ångbåtsbolaget Marstrandsbolaget. Med propellerdrivna järnångare hade man reguljär trafik från Göteborg till Strömstad enligt turlista. Ett antal mellanliggande orter anlöptes.

Ångfartygen revolutionerade förbindelserna i kustbandet. De övertog praktiskt taget all trafik som tidigare förmedlats av seglande båtar och hästskjutsar mellan gästgiverierna. Man kunde nu resa på tidtabell, frakta gods och fä. Och det snabbare och med betydligt mindre strapatser än tidigare.

Tiden

Ett tidigt solur, ett astrolabium. Foto Leif Elsby

Sedan gammalt var ”klockan tolv på dagen då solen stod i söder.” Genom observationer av solens läge bestämdes tiden för varje ort. Det fungerade utmärkt ända tills man började resa.

I tidtabellerna angavs tiden, dit man kom till eller avreste från, med den ortens lokaltid. Men lokaltiden för den ena orten skiljde sig från den andras. Det blev oreda och kaos. Lösningen var att införa en och samma tid för hela riket. År 1879 införde Sverige normaltid, en över hela riket gemensam tid. De nybyggda järnvägarnas tidtabeller var den pådrivande faktorn. Det hade då gått 107 år sedan fyren på Carlsten tändes första gången.

Metern

Förr, när man sa att man skulle ta fram metern, var det brännvinsflaskan som man menade. Volymen på den var nu en liter. Det hade den inte varit tidigare. Och litern var ju härledd från det nyss införda metersystemet.

Brännvin har i Sverige sedan länge varit det dominerande berusningsmedlet. Vid 1800-talets början var konsumtionen av alkohol, omräknat till 45%-ig vara, 100 liter per vuxen och år, det vill säga en ”kvarting Renat” om dagen. Fylleriet hörde vardagen till. Det ledde till misär och fattigdom och var ett stort problem i samhället.

År 1830 bildades Stockholms Måttlighetsförening efter amerikansk förebild. Samuel Owen i Stockholm och prosten Per Wieselgren i Skåne var tidiga nykterhetskämpar. Under andra hälften av 1800-talet växte nykterhetsloger upp över hela Sverige.

År 1860 avskaffades husbehovsbränningen. Hembränningen belades med straff. Fyren på Carlsten hade då väglett de sjöfarande i 78 år.

År 1865 grundades Göteborgs Utskänkningsaktiebolag. Avsikten var att på kommunal nivå få kontroll över handeln med rusdrycker. Brännvinsförsäljningen sattes i "system" och skedde till självkostnad. Vinsten från verksamheten gick tillbaka till samhällsnyttiga ändamål. Göteborgssystemet, som det kom att kallas, spreds vidare till landets flesta kommuner. Det öppnades serveringar där man kunde få snaps - dock bara en - till maten.

År 1905 beslöt riksdagen att brännvinsförsäljningen skulle skötas av särskilda bolag. Det innebar statligt monopol. Göteborgssystemet var förebild.

Metern som mått

Det gamla måttsystemet med fot och pund hade spårat ur redan på 1700-talet. Varje härskare med självaktning hade sin egen storlek på en fot. Den danska foten var större än den engelska, som var större än den svenska. Störst var emellertid den franska. I handel och vetenskap ledde detta till stor oreda. En av den franska revolutionens goda föresatser var att bringa reda i måttsystemet.

Det nya längdmåttet kallades meter. Längden skulle vara en viss bråkdel av avståndet mellan ekvatorn och en av jordklotets poler, mätt på jordytan. Eller som man uttryckte det: ”en tiomiljondel av jordmeridiankvadranten”. En av den franska revolutionens följder blev därför att man sände ut lantmätare som skulle mäta upp avståndet.

I avvaktan på resultatet antogs i Paris år 1792 ett provisoriskt metermått. Genom Napoleonkrigen och revolutionerna spreds de nya idéerna, och med dem metern.

1875 undertecknades den Internationella meterkonventionen av 17 länder, däribland Sverige. Riksdagen beslutade att metersystemet skulle införas i Sverige.

År 1889 var uppmätningen av jorden klar. Då hade det gått 107 år sedan fyren på Carlsten tändes första gången. Då upptäcktes att den provisoriska metern inte exakt var en meter lång. Arkivmåttet ersattes därför med den internationella meter-prototypen. Den är tillverkad i en legering av platina och iridium. Senare har man kommit överens om ett annat, och mer exakt, sätt att definiera längden av en meter.

Heidenstam i Marstrand

Nils Gustaf von Heidenstam

På 1840-talet hade västkusten sex kustfyrar: Nidingen (tänd 1624), Carlsten (1782), Vinga (1841), Hållö (1842), Morups Tånge (1843) och Nordkoster (1850). I inloppet till Göteborg fanns ledfyrarna Buskär (1841) och Böttö (1841).

Överfyringenjör Nils Gustaf von Heidenstam, far till den sedermera kände skalden Werner, hade fått uppdraget att bygga ut det svenska fyrväsendet. På västkusten stod tre kustfyrar i tur att byggas. De var Måseskär (1865), Väderöbod (1866-1867) och Pater Noster (1867-1868). Planläggning och uppföljning av arbetena gjorde det nödvändigt att han vistades på plats. Marstrand blev hans bas. Han hade hustru och deras barn Werner med sig.

1863 var det första år som Heidenstams bodde i Marstrand. Bland annat undersökte Nils Gustaf förutsättningarna på ön Måseskär. Han fann den lämplig som fyrplats. Hans förslag och ritningar på Måseskärs fyr godkändes i ett kungligt brev den 16 augusti 1864.

År 1864 bodde Heidenstams i Marstrand även över vintern. Familjen hyrde ett två-våningshus vid Kvarngatan strax intill torget. För att komma ut till sina arbetsplatser fick Nils Gustaf färdas seglande. Det gjorde han gärna. Han var en skicklig seglare.

År 1865 i maj inleddes arbetena på fyrplatsen Måseskär. Samtidigt som dessa pågick tillverkades själva fyren på Eriksbergs faktori i Göteborg. Den 9 juni 1865 inspekterade och godkände Heidenstam tornet som var uppmonterat i tillverknings-hallen. Därefter monterades det ner och fraktades i delar till Måseskär. Fyren tändes den 8 oktober. Fyren på Carlsten hade då väglett de sjöfarande i 83 år.

År 1868 var den sista sommar Heidenstam med familj vistades på västkusten. Då byggdes fyren Pater Noster färdig. Nils Gustaf tog fru och barn med sig ut till Hamneskär där boningshuset hade blivit klart året innan. I september reste de hem till Olshammar. Fyren Pater Noster och hamnfyren i Marstrand tändes båda den 1 november. Det var samma dag som fyren på Carlsten efter 86 år släcktes för alltid.

Hamnfyren

Marstrands nya och gamla hamnfyr. Foto Leif Elsby

Hamnfyren låg vid västra inloppets norra sida och nära vattenbrynet och bestod av ett boningshus med på ena gaveln ett burspråk för fyrlyktan. Hamnfyren hade till skillnad från fyren på fästningen endast en lampa, som på kvällen rätt och slätt ställdes ut på sin plats i fyrfönstret och som sedan stod där till på morgonen.

Hamnfyren i Marstrand finns ännu idag bevarad med sitt burspråk för fyrlyktan. Den är nu privat sommarstuga. Fyren Pater Noster är efter en omfattande restaurering åter på plats och i nyskick. Av fyren på Carlsten syns inte ett spår.

Framtidstro och emigration

Mer än 1 miljon svenskar "flydde" från livet i Sverige

Att leva i Sverige var förr inte alldeles lätt. Det är det kanske inte idag heller. Men över 1 miljon svenskar gjorde förr det aktiva valet att flytta härifrån. De utvandrade. De flesta var i åldern 15-35 år. De utgjorde större delen av den generation som skulle träda till och ta över. De ville inte stanna kvar utan försvann ut ur riket. Det var en kraftig åderlåtning av Sveriges befolkning, som då var på cirka 4 miljoner. En åderlåtning inte bara i antal utan kanske än mer fatalt, i styrka och förmåga.

Åren 1865-1914 skedde den stora emigrationen från Sverige. De flesta bosatte sig i Nordamerika, i de så kallade svenskbygderna, det vill säga i staterna Minnesota, Iowa, Illinois, Wisconsin och Michigan.

Skälen till att utvandra berodde dels på hur man upplevde sin nuvarande situation. Dels berodde det på vad man trodde att man kunde uppnå. Det industrialiserade Europa hade svårt att försörja sin befolkning. Jordbruket rationaliserades och gjorde många utan arbete. Guld hittades i Kalifornien och gav en guldrusch åren 1848-1854. Missväxt inte bara i Sverige utan i hela Nordeuropa ledde till nöd och svält under 1860-talet. USA erbjöd var och en som ville flytta dit, ett rundligt tilltaget stycke mark att få äga och bruka. Det var en svår frestelse för en fattig bonddräng.

Missväxten satte fart på utvandringen från främst Småland och Värmland. Att statskyrkan trakasserade väckelserörelserna bidrog till utflyttningen.

På 1840-talet började skaror av människor från hela landet att ge sig av för vidare färd. Flertalet, närmare bestämt 80 %, reste ut via Göteborg. Emigranterna kom under drygt 50 år att sätta sin prägel på gatubilden. De samlades ofta i Nordstaden, nära hamnen. Rekordåret 1882 emigrerade 65 000 personer. Det var ungefär lika många som invånarna i staden Göteborg.

Båtresan gick till England. Där bytte man till ett annat och större fartyg för att korsa Atlanten. Vid 1800-talets mitt tog Atlantresan 5-6 veckor. Färden över Atlanten gick delvis med överlastade fartyg. Utvandrarna befann sig vara stuvade som boskap.

Åren 1897-1900 var det ytterligare en guldrusch. Man hade gjort guldfynd i Klondyke. År 1901 började en ny våg med utvandring. Då hade nämligen allmän värnplikt införts i Sverige.

Framtidsmaterial

Fartyg med ångmaskin

På mitten av 1800-talet hände mycket inom utvecklingen. Inom metallurgin utvecklades nya processer och som resulterade i material med förbättrade egenskaper. Nya metoder togs fram och resulterade i förlängd hållbarhet.

Det skulle dröja till 1860-talets slut innan ångmaskiner till sjöss kunde betraktas som något annat än hjälpmaskineri till seglande fartyg. Under detta decennium hade framsteg inom metallurgin gjort följande tre uppfinningar praktiskt användbara:

  • compoundmaskinen
  • ytkondensorn
  • den cylindriska (skotska) eldrörspannan

På den tiden då ångpannorna bestod av hopnitade plåtar av gjutjärn eller koppar kunde man inte tillåta sig några högre tryck innan materialet gick sönder. Det var först år 1855, som högre tryck kunde utnyttjas. Då uppfann Bessemer det valsbara stålet, och senare uppfanns de legerade stålen. De medgav att man nu kunde ta vara på värmen i pannans avgaser och framställa överhettad ånga. Man kunde förbättra verkningsgrad och bränsleekonomi hos ångmaskinen till att, när den var som på topp på 1920-talet, vara svindlande 13%!

Framtidsmaterialet var järn. Det användes för skrov till fartygen, maskiner, plogar och jordbruksredskap, spektakulära byggnader som Eiffeltornet, broar och fyrar. Svagheten att järn rostade kunde lösas genom galvanisering. Delarna doppades i en smälta av metallen zink. Så gjordes till exempel för delarna till fyrtornet som uppfördes på Måseskär. Det råkar vara en av de första stora konstruktioner i riket som skyddades genom galvanisering.

Ur bergolja kunde man framställa smörjoljor med kraftigt förbättrade egenskaper. Dittills var det fårtalg som varit det vanliga smörjmedlet. I samband med ångmaskiner fälldes talgen ut som ett värmeisolerande lager mot de kalla ytorna i en kondensor, som därför inte kunde nyttjas. Det var först med bergoljan som kondensorn blev möjlig ombord. Den gav förbättrad bränsleekonomi och verkningsgrad. Dessutom kunde kondensatet återanvändas till pannvatten och ångbåten kunde gå i saltvatten, vilket annars förhindrades av pannsten.

Ur bergolja kunde man också framställa fotogen, ett bränsle som gav en kraftigt förbättrad lyskraft jämfört med de animaliska eller vegetabiliska oljor man dittills hade använt. För fyrarna introducerades det på 1880-talet.

Kostnad för material och arbete

Förr var det materialet som kostade, då man skulle göra något. Materialet var dyrare än arbetet. I till exempel gamla journaler för fyrplatser kan man läsa om inventering och förbrukning av allt möjligt som användes för verksamheten. Förteckningarna tar upp allt och i detalj, ända ner på antalet av 1-tums spik. Att man kunde ta sig tid för sådant som vi idag anser vara slöseri med tid berodde på att arbetskraften inte kostade mycket.

Denna tingens ordning ändrades gradvis över tiden. Den definitiva omsvängningen kom genom ny lagstiftning på 1950-talet. Den angav kortare arbetstid och förbättrade arbetsvillkor. Att reparera började kosta mer än att köpa nytt. Det blev inledningen till den nya tidens ”köp och släng”.

Kronan och penningar

Sverige har en lång tradition av misskött ekonomi, inflation och devalveringar.

År 1745 genomfördes en devalvering på grund av inflationen, igen måste tilläggas. Kronan hade åter låtit riksban¬ken trycka upp mer sedlar än vad den hade täckning för. Sedelpressarna hade fått gå på grund av ökade kostnader för kriget mot Ryss-land. Sedlarna löstes nu inte längre in.

År 1777 genomfördes åter en devalvering på grund av inflationen. Sedelutgivningen hade varit för stor. Riksbanken löste in sina sedlar till halva nominella värdet. Riksdalern (rdr) blev svenskt huvudmynt. 1 rdr = 6 daler = 48 skilling = 576 rundstycken. 1 daler = 8 skilling. 1 skilling = 12 rundstycken.

År 1803 genomfördes ännu en devalvering på grund av inflationen. Gustaf IV:s ryska krig skul¬le betalas med de av riksgäldskontoret utgivna riksgälds- och kreditsedlarna. Även dessa gavs ut i för stor mängd. För 2 riksdaler i riksgälds¬sedlar erhölls 1 riksdaler i banksedlar. Kort där¬efter måste man tillgripa ännu en devalvering. De för finska kriget 1808-1809 utgivna sedlarna löstes inte längre in.

År 1855 och framgent delades 1 rdr riksmynt = 100 öre.

År 1873 infördes den så kallade Skandinaviska myntunionen. Det blev en lugn och lyckad tid med stabilt penningvärde. Då var valutan samma i de tre länderna Danmark, Norge och Sverige. Krona infördes som huvudmynt. 1 krona = 100 öre. Myntunionen varade fram till första världskriget då den upplöstes.

Sammanfattning

Visst var det bättre förr! Eller? Var det verkligen det?

Källor, bland andra

  • Bonniers stora lexikon, Bonnier Fakta Bokförlag, Stockholm, 1985.
  • Fagrell, Gunnar, Amiralen Sir James Saumarez - Sveriges vänskapligaste fiende, Unda Maris 1973-1974, Sjöfartsmuseet i Göteborg, 1975.
  • Göteborgs eskader och örlogsstation 1523-1870, Historik utarbetad av Försvarsstabens krigshistoriska avdelning, Göteborg 1949.
  • Hansson Wilhelm, Skärgårdstrafiken i Bohuslän under 100 år, Zindermans 1968.
  • Hanö, Svenska Turistföreningen 1991.
  • Krantz, Claes, Människor i sommarstad, Natur och Kultur, Stockholm 1945.
  • Krantz, Claes, Marstrand, Wahlström & Widstrand, (saknar årtal).
  • Kungl. Lotsstyrelsen, Beskrifning öfver svenska fyrarne, med kort underrättelse om fyrväsendets uppkomst och utveckling, P A Norstedt & söner, 1872.
  • Nordisk Familjebok, 1904, 1925.
  • Nordisk uppslagsbok, AB Nordiska Uppslagsböcker, Stockholm, 1952.
  • Personliga besök i Marstrand och på Carlstens fästning, 2002 med flera år.
  • Stevenson, D Alan, The World's Lighthouses Before 1820, Oxford University Press, London 1959.
  • STF:s årsbok 2007, Brott och Trakt
  • Svenska Fyrsällskapet, www.fyr.org
  • Thunman, Dan, Sveriges fyrplatser. En bebyggelsehistorisk dokumentation av f d bemannade fyrplatser anlagda under Lotsverkets tid, Sjöfartsverket, 2000.


Skrivet av Leif E Elsby, Stockevik/Fiskebäckskil 2011


Jfr Bondesamhälle, livet, Carlsten, fyr, riksdaler, straff