Öppen kolfyr
Öppen kolfyr, en vidareutveckling av vedeld på bar backe för fyring.
Under 1500-talet började man stegvis att i öppna järnkorgar eller grytor göra fyreldar där man använde kol som bränsle. Elden brann genom att luft trängde in från sidorna. Fyrkorgen ställdes direkt på marken (Nidingen) eller på en lämplig naturlig upphöjning eller senare på taket av ett torn (till exempel Djursten, Falsterbo, Landsort, Ölands Södra Udde).
Fyringen var arbetskrävande. Den stora åtgången av bränsle gjorde det kostsamt. Fyrelden var utsatt för vädrets makter.
Bränsle
I Sverige använde man först inhemsk ved och träkol
- men övergick till stenkol som hade längre brinntid.
- Stenkolen kom från början från gruvor vid Leith i Skottland, så kallad Parrol- eller Cannellkol,
- senare från kolfälten vid Höganäs i nordvästra Skåne men var senare oftast importerad från England, eftersom denna var av lämpligare kvalitet.
Fyrfatens konstruktion
Fyrfaten i dåtidens Sverige var i regel 22 tum (56 cm) i diameter och 18 tum (45 cm) höga med en fast rost som botten. De tillverkades antingen i smitt järn eller i gjutjärn. De vertikala öppningarna var 1½ till 2 tum.
- Fyrfaten i Danmark- Norge var i regel 20-22 tum (51-56 cm) i diameter, 27-30 tum (69-76 cm) i höjd och var tillverkade av plattjärn med nitförband. Invändigt vid grytans halva höjd fanns knaster som den lösa rosten vilade på. Denna gryta kunde ställas på valfri kortände. Den ställdes direkt på marken eller på någon upphöjning.
- Askan samlades under rosten. Höjden på lågan varierade på grund av väder och passning. När det blåste svepte lågan ner bakom fyrfatet. Vid pålandsvind skymdes lågan av fyrfatet.
Öppen kolfyr med fyrfat på bar backe. Figur Leif Elsby
Djursten öppen kolfyr. Figur Leif Elsby
Landsort öppen kolfyr. Figur Leif Elsby
Falsterbo öppen kolfyr. Figur Leif Elsby
Nakkehoved med två stycken torn med öppen kolfyr. Figur Leif Elsby
Skagen Den Vide Fyr i utförande öppen kolfyr. Figur Leif Elsby
Kopu som öppen kolfyr. Estniska Fyrsällskapet
Kopu som täckt stenkolsfyr. Ritning från 1814
Hur att elda
Anders Polheimer kommenterade om de svenska fyrarna att kolen bör kastas på glöden i måttliga kvantiteter, "knappt över 2 eller 3 tum tjockt", samt att den underliggande glöden inte bör brinna längre ner än till 4 till 5 tum nära rosten "för att ännu inneha hetta nog till att skyndsamt kunna tända de nykomna kolen".
Polheimer kommenterade också om de svenska kolfyrarna att "luften har ingen annan åtkomst till eldens underhållande än ifrån sidorna och det i mån av blåsvädrets styrka att kunna intränga emellan kolen. Lågelden bibehåller sig därför bäst på den sida som vetter mot vinden. Men blåsvädret kan ej med den livliga lågans bibehållande tränga igenom hela kolmassan som är 22 tum till andra brädden. Härav händer att en del av kolen uti sådan väderlek brinner med lågeld, men de närmaste där intill belägna, på vilka det friska blåsvädret inte kan verka, bliva av de brinnande kolens hetta stekta och mista sitt mesta brännbara uti en tjock gulbrun rök".
Åtgången
Åtgången av kol berodde på väder och vind. I en svensk fyr vid svag till måttlig vind gick det åt 2-3 tunnor kol per natt om 16-17 timmars eldning. I hård vind och storm gick det åt 5-6 tunnor.
- För de svenska fyrarna åtgick 600-700 tunnor kol per år och fyrfat.
- Den dansk- norska konstruktionen gav lufttillförsel även underifrån genom rosten.
- Ferder kolfyr hade en kolförbrukningen av 45 läster (630 tunnor) per år.
- Den vänstra avbildningen avser att föreställa Djurstens fyr år 1787, med trätrappan utbytt mot stentrappa. De två större tornen föreställer Landsorts fyr som den såg ut på 1600-talet resp fram till 1840, då den byggdes om till spegelfyr med oljelampor.
- På 1600-talet vidareutvecklades den öppna kolfyren till vippfyr. Med början på sent 1700-tal började de båda att ersättas av konstruktionen täckt stenkolsfyr.
Fyrplatser
Följande svenska fyrplatser har under följande tid varit i utförandet öppen kolsfyr
- 1527-____ Kopu/Dagerort i nuvarande Estland. Fyren 1563-1708 i svensk ägo
- 1646-____ Svalferort i nuvarande Estland. Fyren i svensk ägo till 1708
- 1620-talet-____ Runö i nuvarande Estland. Fyren i svensk ägo till 1708
- 1657-____ Lyserort i nuvarande Lettland. Fyren i svensk ägo till 1708
- 1657-____ Domesnäs i nuvarande Lettland. Fyren i svensk ägo till 1708
- 1624-1817 Kullen
- 1624-1823 Nidingen, dock som vippfyr 1635 - någon gång på 1660-talet
- 1687-1840 Landsort
- 1767-1838 Djursten
- 1770-1844 Grönskär
- 1785-1822 Ölands Södra Udde
- 1785-1837 Holmögadd
- 1795-1843 Falsterbo
- 1831-1832 Sandhammaren, provisorisk fyr
- 1849-1849 Östergarn
- Under ombyggnaden 1849 av Östergarns fyr på Gotland användes en provisorisk öppen kolfyr av Anders Polheimers konstruktion. Denna är den i Sverige sist byggda och den enda bevarade.
Länkar
- Ur Blänket 2007:4 En magisk fyrupplevelse på Gotland, Esbjörn Hillberg
- Stenkolsfyr, Polheimer. Ur Blänket Nr 2014:3 Anders Polheimer och stenkolsfyrar, Esbjörn Hillberg
Jfr bränsle, vippfyr, täckt stenkolsfyr, fyr- och handelshistoria, Polheimer, lysvidd, Löwenörn, fyrljus.