Återtändning av fyrar

Runt millennieskiftet formades tanken på att undersöka möjligheterna till att återtända släckta fyrar. Detta var något som ingen tidigare hade trott skulle kunna gå för sig. Men efter en del diskussioner mellan ett par personer i Fyrsällskapet och Sjöfartsverket visade det sig finnas en öppning för att lösa frågan runt regelverk, tillsyn och driftsäkerhet. Sedan länge hade funnits en beteckning för så kallade fiskefyrar, ett slags mindre fyrar för det mesta inrättade av och för fiskerinäringen. Denna typ av fyrar kan ha en tillfällig fyring alltefter årstid och lokala behov samt medges lägre krav på driftsäkerhet. De har kommit att anges som just fiskefyr i sjökorten, på senare tid OCCAS, alltså i klartext tillfällig. Oftast med en angiven lysningsperiod.

Fyrsällskapets Magnus Rietz och Erik Sundström fick tillfälle att tillsammans med Trelleborgs Kommun på detta vis utrusta och återtända den gamla fyren på Smygehuk år 2000. Den glada nyheten spreds och ganska snart började fler privata fyrägare och intresseföreningar att höra av sig och vilja följa exemplet. Under ett tiotal år drevs också projekt OCCAS inom Fyrsällskapet av de ovannämnda med god teknisk hjälp av bl.a. Christian Lagerwall från Sjöfartsverkets sida. Råd och dåd tillhandahölls under denna tid för återtändning av fyrar som Nordkoster, Lungö, Pite Rönnskär, Pater Noster, Grönskär, Horssten, samt sedermera Faludden m.fl.  

Med tiden blev detta OCCAS-begrepp alltmer som ett självspelande piano och projektet inom Fyrsällskapets regi kunde avslutas efter tio år. Det befanns då helt enkelt så utvecklat och livskraftigt att det kunde leva vidare av egen kraft. Vilket det efter ytterligare tio år på alla sätt och vis än idag gör. Ytterligare fyrar är fortlöpande på gång att återtändas.